Hur recenserar man en bok man inte läst ut?

Inte en bok man inte hunnit läsa ut av tidsbrist, eller för att man hittade en intressantare bok under tiden. Utan en bok man låtit bli att läsa ut för att innehållet var för starkt, för jobbigt, för hemskt.

Man får helt enkelt försöka sammanfatta intrycken. De man fick innan man slutade läsa alltså. Så nu ska jag försöka sammanfatta Kerstin Thorvalls Upptäckten. På den lilafärgade framsidan sitter Thorvall och ler, med en sjal runt halsen och slingor i det färgade håret. Hon ser fräsch ut för att vara så gammal som jag hört att hon är. Därför blir det en sådan total kontrast när man öppnar boken och börjar läsa om hur åldrad och skröpplig hon blivit. Men samtidigt är det intressant att se hur hon med ord närmar sig sitt eget åldrande.

Det finns många faser i livet som ingående skildrats i litteraturen. Som författare skärskådat. Flickor som blir unga kvinnor. Unga kvinnor som blir vuxna kvinnor. Nu har Thorvall kommit till den fasen som ofta utelämnas: när vuxna kvinnor blir gamla kvinnor. Ålderdomen, helt enkelt. När livet sjunger på sista refrängen, för att vara krass.

På ett typiskt thorvallskt vis griper hon sig an sin livssituation och beskriver den ingående och utan förbehåll. Så ingående att man börjar undra om man verkligen vill veta mer. Man lider med författarinnan och tänker att om det är så här att bli gammal bör man fanimej göra något åt det innan det är för sent.

Missförstå mig inte. Hon är författarinna och gör helt rätt i att berätta om sitt liv. Hon gör det bra, och det är det som är problemet. På ett ytterst konkret vis sätter hon fingret på det som är nackdelen med att bli gammal: att det inte alltid handlar om att ”att luta sig tillbaka”, utan mer ofta kan beskrivas med ord som förnedrande och genant. Att tvingas få hjälp att sköta hygienen, att märka att man glömmer saker, att upptäcka ens barn inte vill komma och hälsa på en för att man försummat dem tidigare i livet när man lät karriären gå före familjen. Att blir ett av hemtjänstens ”ärenden”. Att allvarligt fundera på att man kanske inte lever om ett halvår. Att man faktiskt med största sannolikhet är död, om ålderdomen raskar på i samma tempo.

Det låter som en klyscha, men det väcker tankar om livet och döden. Om att jag idag är ung, men alltför snart kommer att vara en rynkig gumma som har svårt att hålla tätt. Om att inte längre kunna vara spontan, för att ens ben inte lyder. Om att inte hitta hem, för att man inte längre minns var det är.

Läs gärna Kerstin Thorvalls bok om sin Upptäckt, att hon blivit gammal. I alla fall de första hundra sidorna. Ut sedan, och lev!