Om Frank McCourt, författaren till recenserad bok, skulle dra till med en gammal klyscha som att det var bättre förr skulle jag hosta till en aning av förvåning. I sin debutroman Angela's Ashes tar han oss tillbaks till sina barndomsår som fattig irländsk pojke med såriga ben, trasiga skor, svidande hunger och berusade vuxna män.

Angela's Ashes är en memoar i vilken Frank McCourt målar upp en minst sagt fängslande bild av sina första nitton år. Som fyraåring leker den unge Francis "Frank" McCourt med syskonen på Brooklyns gator i USA dit hans föräldrar emigrerat från Irland. När den stora depressionen slår ut i full blom tvingas familjen flytta hem till Irland i hopp om att de där skall få en drägligare tillvaro. Det visar sig vara som att välja mellan pest eller kolera.

Utan ett rött öre på fickan återvänder Franks familj till mamman Lauras hemstad: Limerick vid den fuktiga floden Shannon. Franks pappa super hellre upp sin A-kassa än köper bröd till sina barn och snart dör de två yngsta sykonen av hungern och fukten från floden. Varje dag är en kamp om tillvaron för Franks och många andra familjer i Limerick. Har de tur lyckas de tigga sig till ett kokt grishuvud till julbordet, annars får de nöja sig med en tunn skiva bröd och en kopp te likt alla de andra dagarna på året.

Men var på din vakt, Angela's Ashes är inte en deprimerande historia om fattigdom och misär. Nej, tvärtom skrattar jag högt med jämna mellanrum. McCourt låter sitt unga oskuldsfulla berättarjag behandla både allvarliga och vardagliga situationer med både värme och humoristiska iakttagelser.

Tidigt skolas Frank in i den katolska lärans stränga tro vilket inte gör hans eller någon fattig irländares vardag lättare. Och kanske, tack vare katolicismens grepp över den unge Frank, anas fler och fler kritiska ironiseringar mot tron ju äldre Frank blir. Slutligen, som nittonåring, ger sig Frank av till USA trött på fattigdomen och katolicismen.

McCourt skriver en prosa utan utsvävningar och krumbukter. Jag tror att det just är hans vilja att berätta en sann historia om sitt eget liv utan moraliska pekpinnar, utan ånger och utan självömkan som gör läsningen så avslappnad. Och receptet måste vara enkelheten i texten utan att låta den bli torftig.

Det är därför jag lätt håller med när någon på omslaget skriver att man kan slå upp vilken sida som helst i boken och bara njuta.