I Imre Kertész’ tankesamling Galärdagbok som utgavs i början på nittiotalet (till svenska 2001) skriver han:

”Vad jag än tänker på, tänker jag alltid på Auschwitz. Allt annat tycks mig dumt jämfört med det.”

Ja, det är klart, tänker jag själv och lägger Mannen utan öde ifrån mig. Med den erfarenheten i bagaget blir alla andra saker ovidkommande. Livets bekymmer måste krympa till bagateller, världens fula ansikte blir plötsligt patetiskt att titta på. Dumheter.

Men, tänker jag sedan, det är ett konstigt yttrande, för efter att ha läst Mannen utan öde verkar det aningen motsägelsefullt. Berättarjaget i boken lägger ned många sidor och mycken möda på att beskriva sin resa genom koncentrationslägren – Auschwitz, Buchenwald och Seitz – som en tämligen ordinär upplevelse. Låt vara att lidandet mot slutet antar omänskliga proportioner, men inget verkar konstigt under rådande förhållanden. Egentligen.

När man tänker efter, som pojken i boken ofta gör, verkar allt i själva verket ganska rationellt. Såklart att de blir törstiga under tågtransporten, de har ju inget vatten. Självklart bär tyskarna vid ankomsten till lägret gevär, de är ju soldater. Och så vidare.

Sedan blir lägertiden till grå vardag. Tiden går och inte mycket händer. Det är förstås ett trälande i sommarhetta, i lervälling, i vinterkyla, med usla skor. Ibland är soluppgångarna vackra, så vackra att de blir njutningsfulla. Andra gånger innebär några minuter efter dagens slavarbete och innan uppställningen en oas som blir ett vackert minne. Men mest tristess.

Jag kan avslöja att pojken, efter att ha skadat sig allvarligt i benet och blivit utsatt för medicinska experiment, överlever och får återvända till sin hemstad Budapest. Boken förlorar inte i värde av att man vet detta.

Hemma kommer han i samtal med några tidigare grannar; två äldre män. ”Du måste glömma fasorna”, säger den ene. ”Med en sådan börda kan man inte börja ett nytt liv”, säger den andre.

”Börja ett nytt liv”, svarar pojken, ”skulle jag bara kunna göra om jag föddes på nytt”.

Mannen utan öde är ingen ögonvittnesskildring som Primo Levis Är detta en människa vilken den, felaktigt enligt min mening, ofta jämförs med. Där Levi ger en detaljerad inblick i koncentrationslägrens system av sociala substrukturer, konstituerar Kertesz sin livskod utifrån ett grymt öde, vilket enligt bokens filosofi kunde vara vilket som helst.

Lika mycket som Levi förlorar sina illusioner, vinner Kertész den djupa insikten att i livet kan allt inträffa och i det måste människan finna sig. Och sker det värsta kanske allt ändå synes dumt vid en jämförelse.

Boken tillhör de romaner som ägnar största delen åt att exemplifiera, för att sedan på några kärnfulla sidor förtydliga sig. Efter att ha varit nästan själlöst frånvarande på 200 sidor formligen tränger sig berättarrösten genom orden och hugger dig i hjärtat.

Det är inte ofta man som läsare får vara med om sådant.