Det kan vara lite svårt att veta vad man skall anse om en bok som inleds med följande rader:

Den blåklädde mannen med flera män i sin mage skrattar med vita tänder. Han är svart i ansiktet. Han har stora runda ögon och en bit skinn på huvudet som är ditsatt med hjälp av ett häftstift.

Maria Gyllenhaal har debuterat med en underlig liten bok. Morfar och den svarte mannen är döpt efter två av bokens huvudpersoner, den tredje är berättaren. Morfadern är död och han har lämnat efter sig ett hus fyllt av saker och minnen, framför allt den svarte mannen, som är en sådan där halvmeterhög docka som föreställer en svart jazzmusiker från början av 1900-talet. Inuti honom bor hans fyra yngre bröder, som oftast är tysta. Ibland beger de sig ut på upptäcktsfärd i morfars hus. Även berättaren är bebodd. Inuti henne väntar hennes sex systrar på att berättaren ska börja tala och på att den svarte mannen ska börja sjunga. De befinner sig alla i morfaderns hus, och de söker efter det förflutna. Morfaderns liv var inte särskilt intressant; han åkte på tjänsteresor, plockade bär och läste Fantomen.

Problemet med Morfar och den svarte mannen är att boken aldrig, som man brukar säga, griper tag i läsaren. Det hettar aldrig till. Den underliga svarte mannen och hans bröder skildras som en lika naturlig del av berättelsen som den småtrista morfadern och hans liv. Detta är antagligen medvetet, men den magiska realism som detta skulle kunna resultera i uteblir, vilket leder till att läsaren får en tunn historia, som dessutom är tunt berättad, serverad.

Sommaren är kort, och vill man spendera den med att läsa, vilket alltid är det bästa sättet att spendera sin tid och ensamhet på, så vill jag inte rekommendera er att läsa Morfar och den svarte mannen. Läs hellre Prousts På spaning efter den tid som flytt. Och om du redan läst den, så läs den en gång till.