Om det enda man läst av Kallifatides tidigare är Ett enkelt brott så kan man inte annat än att bli positivt överraskad av En kvinna att älska. Det visar sig att Kallifatides trots allt i någon mån har en språklig begåvning och kan lämna ett personligt avtryck i det han skriver.

I En kvinna att älska minns Kallifatides det liv som varit och framförallt minns han stunderna med nära vännen Olga som gått bort i cancer. Det är Olgas öde som är den röda tråden i historien, det är Olga han hela tiden återkommer till, det är hon som är kittet.

Åtminstone borde det i alla fall vara så, men Kallifatides verkar ha ett för stort ego för att låta någon annan spela huvudrollen och Olga blir egentligen bara en perifer karaktär, en ursäkt att skriva den här tämligen ointressanta boken.

Kallifatides tycks ha tagit tillfället i akt att måla ett smickrande porträtt av sig själv, ett porträtt som inte blir trovärdigt. Inte för att man inte tror på berättelserna, utan för att han inte balanserar upp de smickrande porträtt han målar av sig själv med något. Han vågar helt enkelt inte bjuda på sig själv.

I en bok där man förväntat sig att Kallifatides skulle måla upp ett vackert porträtt av vänskap och försöka skildra hur döden påverkar oss slutar det istället med att han slår sig själv på bröstet på merparten av bokens 160 sidor.

Han tycks inte ha något substansiellt att säga. Då och då lyckas han få till en och annan vacker formulering, men när man söker efter essensen i dem så finns det inte mycket där. När han förklarar varför han blev författare och inte filosof så frågar man sig om han verkligen har så pass dålig självkännedom, om man nu överhuvudtaget kan välja att bli filosof så bör man nog ha litet mer att komma med.

Om En kvinna att älska inte har så mycket att komma med ur ett filosofiskt perspektiv så har den inte så mycket mer att komma med ur ett litterärt perspektiv heller. Den här typen av självbiografisk anekdotonani är knappast någonting nytt, det här har gjorts förr och det har gjorts fruktansvärt mycket bättre. Skall man skriva någonting självbiografiskt så måste man vara beredd att bjuda på sig själv mer än så här, man kan inte ägna en hel bok åt att belysa sina förtjänster.

Om Kallifatides skall lyckas skriva någonting som tilltalar den här läsaren måste han nog först rannsaka sig själv och lära känna sina egna begränsningar, för det här är inte bra, det är i och för sig inte heller dåligt, det är bara tråkigt.