Allt sedan den uppmärksammade debuten Hon går genom tavlan ut ur bilden har Johanna Nilssons författarskap handlat om att beskriva sårbarhet. Senast skedde det i Rebell med frusna fötter. I hennes senaste bok heter huvudpersonen Ela. Lite äldre än de tidigare böckernas karaktärer, men lika ömhudad.

Romanens huvudkaraktär Ela är tjugosex år gammal, jobbar på ett café i Kulturhuset i Stockholm och försöker desperat att komma över föräldrarnas skilsmässa som inträffade när hon var tjugo och just hade flyttat hemifrån. Mitt i de egna försöken att ordna upp sin tillvaro efter samhällets krav på kärleks- och karriärsperfektion gör hon ett oväntat möte i hyreshusets källare. Hon möter Klara, en sexårig dotter till en nerknarkad prostituerad som i sällskap med en katt väntar på att kylan ska förpassa henne bort från livet. Eller på att någon ska värma henne.

Ela blir Klaras väg in i samhället och tvärtom. Sökandet efter Klaras förstörda mamma för Ela genom ett samhälle där årstiderna har en direkt inverkan på chanserna att överleva. Där tio minusgrader inte bara betyder en höjd elräkning, utan även innebär en risk att inte vara vid liv när modebutikerna öppnar igen på morgonen. Denna resa i samtidens Stockholm, under broar och på tunnelbanestationer, blir en bildningsresa där konsten att vara Ela övergår från att handla om individualism och meningslös engångsintimitet till att handla om ansvar för andra. Att se till den som liten är.

Boken berättar om en ung kvinna som saknar det cyniska mentala immunsystem som behövs för att kunna inreda, fika och festa sig bort från insikten om det förljugna samhället. Samhället där empatin för en alltmer bortglömd roll i det sociala skyddsnätet som främst består i att ha en egen socialhandläggare. I botandet av detta samhälle har Johanna Nilsson en viktig roll. Hennes lätta, ibland barnsligt påhittiga språk passar så väl för att främmandegöra dagens Sverige. Som läsare ställs jag till svars för min underlåtenhet att försöka förändra samhället, och tvingas svara att ja, allt detta hemska låter vi hända.

I berättelsens fond finns ofta Sergels torg. Torget dit ishockeyvärldsmästare beger sig för att ta emot svenska folkets jubel. Och samtidigt torget där samhällets utstötta samlas. Ena dagen ljuder den svenska nationalsången. ”Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.” Nästa dag är idrottshjältarna borta och uteliggarna tillbaka. Johanna Nilsson berättar om haschpsykoser, prostitution och bortglömda barn. Någonstans där börjar nationalsången ljuda falskt.