Smarta allegorier är alltid en fröjd att läsa, de kittlar och föder ens kritiska tankar om samhället och livet i det stora hela utan att varken moralisera eller uppmana. Som läsare av en allegori kan du faktiskt själv tolka texten lite hur du vill, även fast författarens avsikt till en början var en helt annan. Men. För att en allegori ska funka fullt ut måste den ha en skön touch av humor och absurdism i sig, annars är risken stor för att den faller platt och det blir pannkaka av det hela.

Många engelska författare har det rätta anslaget för att få till de där riktigt träffsäkra allegorierna, ta till exempel Douglas Adams eller varför inte gänget bakom Monthy Pyton, för att nämna några. De kunde verkligen sätta saker på sin spets. De drev med allt och alla utan att fördenskull förytliga sitt budskap. Själv vågar jag satsa min högra stortå på att Magnus Mills på ett eller annat sätt blivit inspirerad av dem.

Att Mills vågat ge sig på den här vanskliga genren – där metaforernas kvalité avgör om historien går på full gas eller tvärnitar i närmaste fyrvägskorsning – kan tyckas vara en bragd bara det. Nu lyckas dock inte Mills göra några djupa avtryck i mitt undermedvetna med den här småfyndiga men olyckligtvis ganska halvbanala storyn.

Det hela utspelar sig lång ute på vischan dit socialt misstrogna människor har flyttat in i små plåtskjul för att börja om på nytt. Närmaste grannen ser man från sitt hustak, om man har tur. Som huvudkaraktärer har vi en misantrop, en allmänt påstridig kvinna, några ungkarlar och någon slags messias som bor ute i periferin. En ganska skruvad utgångspunkt med andra ord.

Det tar inte lång tid innan historien gör en kovändning och den bohemiska idyllen blir ett minne blott. Saker och ting börjar balla ur på allvar. Plötsligt ska det byggas en plåtstad i en dalgång, ett plåteldorado där alla plåtälskare ska leva ett harmoniskt liv tillsammans med sina gelikar.

De bibliska parallellerna är ganska självklara, men om vi ska tala nutid så handlar det främst om nybyggare och urbanisering och individ kontra kollektiv. Mellan raderna vittrar jag dessutom socialistiska ideologier som en gång formulerades av en viss herre som börjar på m och slutar på arx.

Mills har med denna korta roman försökt sig på en förenklad bild av människans strävan efter idealsamhället. Tyvärr är något så abstrakt som en utopi svårt, om inte till och med omöjligt, att förenkla. Då krävs tydligare karaktärer och en större känsla för hur man ska hantera den tilltänkta allegorin. Tänk bara på hur George Orwell med inte ens hundratalet sidor ändå lyckades pricka så jäkla rätt med Djurfarmen.

Vill ändå inte avfärda Mills berättelse om plåtutopisterna som dålig. Tycker den är väl värd att läsas. Många kommer säkert att gilla dess charm och smått skruvade karaktärer, det tvivlar jag inte sekund på. Själv kräver jag lite mer av en bok om den ska få en riktigt hedervärd plats i bokhyllan.