Vilka tioåriga pojkar har inte drömt om att få vara riddare? Att med blanka svärd stöta in i den otäcka draken och därmed rädda prinsessan och hela kungariket?

Månkalle bor, som namnet antyder, på månen. Där bor han med sin farfar, vid en sophög. De lever av saker de hittar i soporna, ett fattigt liv enligt Månkalle. Men farfar tycker att han inte ska vara missnöjd, för om han är det nu kommer han att vara det även då han får det bättre. Soporna är fulla med skatter, så varför klaga?

Fast det är klart, det är inte så kul att vara trasigast i skolan när till och med fröken anmärker på ens klädsel. Hans enda finkläder, en gammal pepparkaksdress, duger inte alls enligt fröken. Speciellt inte till en högtidsdag som Skolgårdens dag och Rektorns marsch.

När Månkungen kallar de modigaste till slottet är det bara den nyfikna traspojken som tar sig till slottet. De modigaste i landet är för fega och endast den fega pojken som till och med är rädd för släckta sovlampor vågar sig dit. Fast om han hade vetat varför kungen kallade folk till slottet hade han nog aldrig vågar sig dit. Nu var det nyfikenheten som styrde hans steg.

På slottet är kungen bekymrad, vem ska döda draken? Vem kan avvärja hotet? Ingen av de modigaste har vågat anmäla sig till kungen. In kommer bara en trasig pojke. Men kungen ser något som de andra inte ser. Pojken har en eld i ögonen.

Eftersom kungen är just kung kan han bestämma att det är en jätte bra idé att en liten pojke utses till drakdödare. Trots att drakarna är världens farligaste och alla är rädda för dem tycker kungen fortfarande att pojken har det rätta virket. Han erbjuder Månkalle ett vapen och bland alla de vassa och farliga svärden och gevären väljer han ett självlysande plastsvärd. Nu tycker man att kungen borde dra öronen åt sig, för man kan ju inte döda drakar med plastsvärd. (Det är inte heller Månkalles intention, han vill ju bara ha ett schysst leksakssvärd) Det gör han dock inte, han tror att pojken har en plan.

Trots att Månkalle har alla odds emot sig så lyckas han. Precis som pojkar gör i drömmar. Han besegrar drakarna, vinner allas förtroende, prinsessan blir drottning och Månkalle blir riddare. Som alla goda sagor får han full upprättelse då kungen kommer till skolan och undrar varför det inte finns en enda pojke i en pepparkaksdräkt. Då, om inte förr ångrar fröken säkert sina hårda ord.

Boken är en härlig historia, en pojkdröm som går i uppfyllelse. Om min lillebror läst denna bok när han var mindre hade han varit såld. Hans favoritsysselsättning var nämligen att slåss mot drakar i skogen. Med stort mod skyddade han mormor mot de stora drakträden. Träsvärdet var vapnet som besegrade alla drakar. Så kanske kan Månkalles plastsvärd faktiskt besegra de riktiga drakarna.

Jag tror att många småkillar kan känna igen sig i fantasin. I det otäcka och skrämmande och om att försöka vara tuff inför andra. Trots att man egentligen är livrädd, till och med för släckta sovlampor. Att vara en liten kille är inte alltid så lätt. Man ska vara tuff och man ska vara snäll och man ska inte vara rädd för någonting.

Boken är lättläst och passar kanske speciellt för grabbar i sju-åtta årsåldern. En bok som man kan läsa själv och drömma sig bort i.

De enkla svartvita illustrationerna lockar mig att ta fram mina färgpennor. Jag vill måla det självlysande svärdet och de läskiga drakarna. Det är roligt att få fortsätta berättelsen i fantasin och få färglägga sagan själv. Det är förmodligen inte tanken. Men vad spelar det för roll?