Jag funderar ofta, speciellt i dessa dagar när Irak-kriget tycks gå in i sitt slutskede, på hur man bäst kan förstå ett krig? Går det att förstå ett krig? Går det att i sin begreppsvärld och föreställningsförmåga samla alla dessa motiv, viljor, drömmar och oförrätter som först uppbådas och när sedan stenen väl satts i rullning mals ned av krigets självgående kvarnar. Nej, kanske, eller naturligtvis, inte. Men de finns de som försöker sig på sådana företag.

Stärkt av framgångarna med Stalingrad rullar nu Antony Beevor än en gång upp historien om ett av Andra världskrigets stora slag i Europa. Berlin – Slutstriden 1945 sträcker sig från nyåret 1945 fram till dagarna runt Berlins och Tysklands kapitulation.

Boken inleds med 16 kartor och avslutas med 70 sidor noter och bilagor, ordlista och register, som en fingervisning om att här ska jobbet göras grundligt, från det storpolitiska (om man kan tala om storpolitik från nazisttoppens sida under dessa sista dagar) spelet ner till frontlinjernas fotfolk och de civilas umbäranden.

Vad som gjort denna bok, och tillika Stalingrad, möjlig är de statsarkiv som blev tillgängliga för forskare i Sovjetunionens kölvatten. Att faktorer som nazistapparaten, den tyska folksjälen, krigets strategi och en massa annat analyserats sönder och samman vet vi, men här tillfogas nu onekligen viktiga pusselbitar i vårt sätt att förstå den ryska sidan. Och det är den skildringen som är bokens främsta förtjänst.

Man förbluffas över med vilken cynisk prestigejakt som de högsta sovjetledarna drev sina styrkor framåt. Hur Stalin spelade ut sina befälhavare mot varandra, utan hänsyn till att sådant maktspel kostade tusentals egna soldater livet. Division efter division kastades in i bittra och förhastade anfall, mycket beroende på det faktum att Stalin ville se Berlins fall inträffa lagom till 1:a maj, en ovärderlig symbolisk triumf. Horder av ryska soldater dog under egen granatbeskjutning.

Boken ger också en inblick i hur Röda armens partipolitiska grenar och kontraspionage bedrev sitt propagandakrig, eller hur utrensningar i de egna leden ökade drastiskt mot slutet av striderna. En uppgift ur mängden berättar att 135 056 soldater och officerare dömdes enbart under 1945 för "kontrarevolutionära brott". Att slåss av fel orsaker kunde kosta en livet.

Bokens andra stora tema är de övergrepp som Röda arméns soldater i sin hämndiver åsamkade den tyska civilbefolkningen, och då främst kvinnorna genom att förgripa sig på dem. Dessa massvåldtäkter har länge varit ett tabubelagt ämne, inte minst i Tyskland, och den officiella sovjetiska historiebeskrivningen har självfallet aldrig känts vid den. I samtida ryska order används eufemismer som "skandalösa händelser" och "icke-sanktionerat uppförande". Ögonvittnenas berättelser skrämmer givetvis, men vad var orsakerna till detta ett av historiens värsta brott, mer än att tyskarna lämnade stora lager alkohol efter sig? Det får vi aldrig riktigt veta.

Berlin – slutstriden 1945 är en skrämmande skildring av vad kriget gör med människan. Men ofta blir det för mycket staplande av armégrupper och divisioner på varandra för att det ska tilltala den icke militärstrategiskt lagde, och ibland saknar jag en mer djupgående analys, en paus i alla granatanfall för att läsa en tes eller tanke som jag kan ta ställning till: Det där om människorna och deras väsen som omformas av kriget. För att bliva vad? Nya motiv, nya viljor, nya drömmar och nya oförrätter?