I februari 2000 exploderade det som kom att kallas Alcalá-affären i media. Jesus Alcalá, känd kulturdebattör och då också ordförande för svenska Amnesty, hängdes i Dagens Nyheter ut som misstänkt för att ha förskingrat pengar från ett biståndsprojekt i Paraguay.

Alcalá förnekar allting, och kommer inledningsvis med olika förklaringar. Han skyller allt på den svenska platschefen. Han bortförklarar det på andra vis. Till hans hjälp kommer en lång rad namnkunniga kulturpersonligheter. I en lång rad olika tidningar försvarar de Alcalá och hans agerande, och går till hetska angrepp både mot de personer som har anmält Alcalás agerande, mot den åklagare som utreder, och mot de journalister som har hållit på med att gräva i fallet.

Det är en mycket infekterad debatt som utbryter om personangrepp och mediaetik. Men med tiden får Alcalá allt svårare att förklara sig. Lögner börjar hopa sig, om allt från bagateller som vem Alcalás farfar var, till i sak centrala frågor om förfalskade vittnesmål från olika tunga instanser. Sakta börjar åtminstone somliga av Alcalás vänner att undra hur det egentligen står till i frågan. Polisens och åklagarens utredningar växer, och rättegång inleds. Och domen blir fällande. Alcalá bedöms vara en mytoman som inte är trovärdig, han befinns dessutom skyldig till att ha förskingrat pengarna.

Hela den här härvan försöker SVT:s nyhetsankare Anita Jekander att skildra i den här boken. Genom rättegångsprotokoll, sparade e-post-brev och intervjuer med många av de inblandade tecknar hon en bild av händelseförloppet. Boken är spännande, kanske inte för att den är särskilt väl skriven, utan för att det verkligen är en absurd historia det handlar om. Långa citat från intervjuade (särskilt om de hämtats från e-post-brev) försvårar tyvärr läsningen något på sina håll, särskilt som det inte är helt konsekvent med citattekniken.

Under hela läsningen har jag dock ett – men ett stort – frågetecken i huvudet; var är huvudpersonen själv? Varför figurerar inte Alcalá i boken? De allra flesta andra som var med under händelserna finns intervjuade, men inte Alcalá. Han får tala genom gamla rättegångsprotokoll, eller genom epost-brev som andra har bevarat – däremot får han inte komma till tals i efterhand, med en möjlighet till eftertanke. Efter att ha läst ungefär halva boken får man möjligen en outtalad förklaring (om man inte visste det förut). Anita Jekander tillhör nämligen en av de journalister som Alcalá & co anser har begått en medialynchning av honom. Hon tillhör mediadrevet. Det är därför möjligt att Alcalá inte har/skulle ha ställt upp på en intervju, om Jekander har/hade frågat. Men har hon gjort det? Det framgår tyvärr inte, vilket jag tycker är en stor miss. Det hade varit på sin plats att nämna anledningen till att huvudpersonen inte finns på scen.