Att denna bok är så pass intressant, som den är, är intressant. En brevväxling mellan mastodontförfattaren, fadren och en liten flicka, dottern. De tillsynes ingentingen till brev berättar en historia om en person, nämligen Strindberg, närmare bestämt den äldre Strindberg fram till sin död. Dottern Anne-Marie får vi inte någon större bild av, hon är ju bara barnet, men det faktum att hon fyllde hundra i början av året, betyder att det lever en person som fått sin godnattssaga berättad av Strindberg är svindlande nog.

Mamman Harriet Bosse däremot ser jag framför mig, medans hon deltager i brevväxlingen fram till den definitiva skilsmässan, när hon skaffar en ny man. Allt börjar med det berömda frieriet: "Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse?" Vilket hon niger som svar på och säger: "Ja tack."

Det är otroligt hur levande personerna står framför en, Strindberg med sina fasta rutiner och surmulna gammelmanssätt och Fröken Bosse med sin otroliga respekt för honom. Alla fall i början. Hon berättar att han visar guldet, som han har gjort på kemisk väg och skriver att det såg väl inte direkt ut som guld, men han skulle kunnat visat en katt och sagt att det var en hund och hon hade godkänt det.

Det blir en passionerad kärlekshistoria mellan Sveriges största dramatiker och en av de största skådespelerskena. Det föds ett barn, Anne-Marie, och det blir Strindbergs ögonsten. Han beter sig direkt illa mot de andra av sina barn, för att innan sin död försonas med alla genom att ge dem buntar med pengar, från det han tjänar på utgivningen av sina samlande verk. För första gången är Strindberg ekonomiskt oberoende, då har han bara något år kvar att leva.

Det är nästan otäckt hur jag dras till Strindbergs personlighet med tanke på den jätteställning som han har i svensk litteratur. Men det är självklart hans karga direkta språk, som säger att han var en författare av världsmått just i min smak, och som dramatiker spelades han ute i Europa överallt. Det är lätt att glömma idag, att han var en folkets diktare och hatad av hela etablissemanget, fick därför inget Nobelpris. Folket samlade ihop till ett folkets nobelpris, med vars hjälp han tryggade Anne-Maries ekonomiska bekymmer för resten av livet.

De flesta brev handlar just om ekonomi. Strindberg vill ständigt köpa saker åt henne och lämna veckopeng, som han hela tiden säger: Inte för sparbössan, spendera dem, pappa spar åt sina barn. Det är roligt att läsa för min generation, som har fått växa upp med spara och slösa-propagandan.

Björn Meidal gör ett utmärkt jobb, som ciceron kommenterar han breven och ger lite tolkningsförslag angående brevskrivarens lynne. Helt perfekt avvägt med varsam hand, varken för mycket eller för lite. Det glädjer mig att det inte blir några litteraturvetenskapliga utläggningar och långa skapanden av elefanter av mikroskopiska löss.

Det går för Strindberg som för den nyss aktuella folkliga författarinnan, Astrid Lindgren, att hans sista vilja inte följs. Strindberg vill begravas direkt på morgonen efter sin död klockan 8, så att ingen pompa eller ståt hinner förberedas. Ingen folksamling och så vill han inte begravas bland snobbarna, utan hos det enkla folket på kyrkogården. Inga tal, ingen musik … Det blir som för Astrid som inte heller önskade någon jättebegravning, en hel statsangelägenhet. Så går det för folkets diktare; i slutändan bestämmer inte dom utan folket.