Två människor, oberoende av varandra, är trötta på livets härjningar och bestämmer sig för att nu får det vara slut. Den ena bestämmer sig för att ända livet med en bössa och den andra medelst snara runt halsen. Olyckligtvis – eller lyckligtvis kanske? – råkar platsen de valt ut för sitt självmördande vara identisk, liksom tidpunkten. Detta förbluffar dem till den grad att de helt kommer av sig.

Två finnar som försöker begå självmord samtidigt är definitivt en för mycket, resonerar de, och blir i stället sittande vid den fyrfaldige konkursaren Rellonens sommarstuga drickande alkohol. Den senaste konkursen var just det som fick bägaren att rinna över för Rellonen, medan sorgen efter fruns död i cancer tre år tidigare var det som drev överste Kemppainen till att balansera på självmordets rand.

När de två sitter och samtalar vid Skålsjöns strand kommer de att tänka på att det måste vara hundratals, om inte tusentals, svårmodiga finnar som i just detta nu går och överväger självmord. Tänk om man kunde samla alla dessa sorgliga själar…

Sagt och gjort, Rellonen och överste Kemppainen beslutar sig för att annonsera i tidningen. Och intresset från allmänheten, eller åtminstone den del som inte fruktar döden, är större än de kunnat vänta sig.

Här börjar äventyret som tar den finska självmördargruppen Dödslänkarna på en bussresa upp genom de tusen sjöarnas land och ned genom Europa – en resa som ämnas sluta i en samfälld död. Men så lätt är det inte att ta kål på en hoper finnar. En busslast dödsaspiranter har mer livslust än man kan tro.

Den här boken utkom första gången på svenska 1990, så den är inte ny. Däremot har den utkommit i en sand- och hängmattsvänlig pocket i år. Och även om det kan kännas som ett långt steg mellan sorglösa semesterdagar och ett "kollektivt självmord" så är det inte det. Boken är humoristisk och fylld av mänsklig värme, trots bokens tema. Eller kanske just därför. Det som inte tål att skämtas med tål heller inte att tas på allvar, eller hur det nu var?

Det är ingen tjock bok, knappa 260 sidor. Om det här varit en deckare eller en kärleksroman hade man plöjt den samtidigt som ett sandigt paket Mariekex på stranden, men nu är det ju inte det. I varje mening händer det något. Om det inte är något konkret som för handlingen framåt, så är det en ordvändning eller formulering som kräver ens uppmärksamhet. I vanliga fall finner jag det ofta irriterande om en bok är "trög" och går långsamt att läsa, men här är det en njutning. Det är nog ingen dristad gissning att anta att Mikael Niemis Populärmusik från Vittula har tillkommit med viss inspiration från Arto Paasilinna. Det är samma krokiga och vindlande satir och ironi. Samma sätt att vränga orden och göra det fantastiskt roligt utan att egentligen gjort så mycket väsen av sig.

Ledsen, nu kan jag inte skriva mer. Dags att böja upp pärmarna på nästa Paasilinna.