Recensenten har just dragit ut en tand, han nämner det som i förbigående för det proffs, som han ser sig själv, bör det inte ha mer påverkan på recensionen än att det bör nämnas i förbigående innan han börjar. Nu börjar han.

Denna diktsamling lämnar mig ofta oberörd, det är bara när Ulf Eriksson tangerar ämnena barndom eller fadern, som den ger sig ut i den hårda, kalla, svarta, rymden. Det är där det gör ont, hos mig läsaren och det är där det antagligen gör ont i honom. Skriv där det gör ont, det andra kan du lämna därhän, är det av skrivråden jag har fått och gett.

Ulf Eriksson gör inte alltid det, känns det som i Rymdens vila, han är hantverkaren eller så är det bara andra dikter, som är inblandade i detta svåra tema som är bokens: Hans faders död. Han har kanske plockat med skåpmat ur lådorna (konstigt skåpmaten borde ju finnas i skåpen) för att dryga ut detta allvarliga ämne. Detta resulterar i många intetsägande transportsträckor och det kanske hade varit bra i och för sig om de delarna som gör ont när man läser hade varit något starkare, något mindre fega.

Statyformandet av dikterna i avdelning: romersk etta, ger mig inte mycket, den avkoncentrerar bara läsningen. Han känns förströdd och omständlig denna våran poet, men det är samtidigt inte några modernistiska rebusar, som kanske ger något om man ger sig FAEN på att lösa gåtan, nej det är mer just omständligt.

Det är tycker jag, när han blir konkret som det är bra. Som i dikten som börjar konkret: "Det sägs att de som älskade livet sällan såg det så" Eller dikten Stockholm med sin öppningsrad "Bort tungsinne när våren når in" eller den konkreta plats i bestämningsdikten som börjar "Tunnaste morgon". Den återkommande snigeln i dikterna intresserar mig, mer sådant; bilder som intresserarÂ… Barndomen och den döda fadern intresserar mig, jag skulle önska en koncentration kring detta eller mer Ulf Eriksson som leker med ord som "elastofanten eller nyshörningen eller morgonrockan".

Hade diktsamlingen varit så bestämd och konkret som diktsamlingens motto:

Våra liv är floderna som mynnar
i det hav döden är:
dit går herradömen att förbrukas,
dit går de breda floderna och
dit de andra, de medelmåttiga
och de minsta; väl framme
är alla lika, de som
lever av sina händers arbete
och de rika.

Jorge Manrique

Skulle diktsamlingen hålla det som mottot lovar mig, så skulle inte jag sitta här och klaga.

Men det borde jag inte göra ändå, svanesång över en faders död kan inte en tandlös recensent säga något om. Så jag slutar här och säger, läs själv, för allt vad livet håller.