Jag har en svaghet för deckare. Jag tror att den härstammar från mitt flitiga läsande av äventyrsböcker på mellanstadiet. Det som också har sin grund där är min ovilja att läsa om bestialiska dåd och splatter. När deckargenren börjar gränsa mot thriller vill jag inte följa med. För mig är mordgåtan det som är intressant, inte själva mordet.

Montalbano är en kriminalkommissarie i sina bästa år. Han har en passion för mat men också för litteratur. Han är besvärlig och enveten och vill ständigt sköta sina fall på sitt alldeles egna sätt. Den här gången hittas signor Lapecora mördad i hissen i sitt boningshus. Spåren leder polisen till den dödes älskarinna men inte heller hon är så lätt att få tag på. Dock gör sig inte Montalbano någon speciell brådska. Han måste få tid att äta först, för mat är viktiga saker. Sin fästmö glömmer han bort ett flertal gånger men inte heller hon prioriteras högt.

Kommissarien är en självcentrerad mansgris med humörsvängningar som drabbar alla i hans väg. Trots det kan jag inte låta bli att gilla honom lite grann i smyg. På något sätt får han ändå igen för det han gör och när det gäller är Montalbano medkännande och hjälpsam. Det övriga persongalleriet är varierat och detaljrikt men deras personligheter är inte lika väl utbyggda som kommissariens. Det fungerar trots detta rätt bra för att bipersonerna just är bipersoner och kompletterar Montalbano på ett förtjänstfullt sätt.

Intrigen är flerspårig och flyter samman väl. Kommissarien och hans kollegor både lyckas och misslyckas och hinner dessutom med att ge det italienska samhället en rejäl känga. Bilden av det sicilianska landskapet är snyggt infogat i handlingen och både miljöskildringen liksom persongalleriet känns trovärdigt. Små stråk av bihandlingar sveper förbi men bara för att göra huvudhandlingen mer fyllig och utan att förskjuta fokus från den.

Denna deckare passar min smak mycket bra. Visserligen kan det kännas lite väl hemtamt med en vrång kommissarie som löser sina fall på kontroversiella sätt och som alla av någon förunderlig anledning har överseende med, men kanske har detta blivit ett av genrekraven för deckare. Kommissarien måste vara en personlighet med en osedvanlig begåvning för sitt yrke annars kanske böckerna alltför mycket skulle komma att likna verkligheten och verkligheten vill väl ingen läsa om?

Att läsa Smörgåstjuven är lätt. Språket flyter och handlingen är precis lagom kittlande så att jag vill fortsätta att läsa. Montalbano själv är som sagt en personlighet och även om han är en skit mellan varven så är det på något sätt ändå det som räddar honom från att bli en moralkaka. Mordet är inte alltför explicit beskrivet och det accelererar handlingen. På det hela taget är detta en schysst deckare som förtjänar att läsas i alla fall en gång.