Utgiven | 2002 |
---|---|
ISBN | 9113010352 |
Det är en svår uppgift, bemängd med fallgropar, att göra sig ett fullgott intryck av en människa utifrån dess korrespondens. Liksom dagboksförfattaren visar upp ett ansikte, har brevskrivaren ett annat. Att få en ”rättvis” bild är nog i de flesta fall rent av omöjligt. Brev kan i många fall fungera i manipulativt eller försonande syfte, där vi inget vet om de verkliga, bakomliggande avsikterna. Söker brevskrivaren personlig vinning? Vill hon framställa sig i en bättre dager än hon i själv verket är? Eller, som det ofta verkar vara i Stig Dagermans fall, vill hon ge sken av att hoppet ännu står henne bi?
Vi känner alla historien om Dagermans, ofta beskrivet som tragiska, levnadsöde. Den skyddade uppväxten i Älvkarleby, det tidiga genombrottet och geniförklaringen, en frenetisk produktivitet under fyrtiotalets senare hälft som kom att klinga ut i en förtvivlan förorsakad av en nästan patologisk skrivkramp. Och hur han för egen hand ändade sitt liv i garaget med bilmotorn snurrande, skuldsatt upp över öronen av både yttre och inre faktorer. Över denna gåta har många forskare, litteraturkritiker och psykologer funderat. Få har antagligen kommit nära ett svar.
Frågan är om Dagermans brev har så mycket att bidra till detta. Sammanställaren och kommentatorn Hans Sandberg har delat in stoffet i olika perioder, från ”Den unge; de första böckerna (1932-46)” som domineras av en bitvis mycket rolig och satirisk återgivning av soldatlivet, till ”De litterära projekten (1951-54)”, där breven ger uttryck för ett alltmer prekärt och låst läge. I mellanperioden tillbringade Dagerman långa perioder utomlands. Antingen var det på reportageresa i Tyskland eller Frankrike, eller för att andas och finna kraft till nya romanprojekt, som en längre vistelse i Österrike sommaren 1950 vilken resulterade i den havererade ”En hund begraven”.
Om man ser till det totala brevinnehållet dominerar de personliga hälsningarna till Dagermans bägge fruar och övrig släkt (under inkallelsen och resorna) samt i korrespondens med författarkollegor och förläggare. Ofta är det kommentarer om det politiska och litterära klimatet i Sverige. Som superung 40-talist och aktiv syndikalist var han inte en otacksam måltavla för uppretade debattörer i efterkrigstidens Sverige, där skuldsaneringen efter tysklandsbanden under kriget just satt fart. Den personligt sårade Dagerman värjer sig, men de flesta exemplen på försvarstal verkar aldrig ha nått postlådan, ett faktum som nog berättar rätt mycket om hans karaktär.
Utgivningen av Brev är, vilket Hans Sandberg påpekar i inledningen, inte en fullständig samling. Många brev har gått förlorade i privat ägo, andra har alltså inte skickats iväg, och en inte obetydligt mängd i boken utgörs av dessa. Ett stort antal av Dagermans brev, får man förmoda, blev bara utkast och hamnade i papperskorgen (en tid innan slutet dumpade han hela sin dagboksarsenal i soptunnan). För den läsande hade det blivit bra mycket mer intressant att följa brevväxlingen mellan Dagerman och t ex hans förläggare Ragnar Svanström eller Tarjei Vesaas. Som bok betraktat ger nu Brev en mycket splittrad bild av den splittrade Dagerman.
Publicerad: 2002-04-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 18:39
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).