Jag tror att alla flickor kommer ihåg den där första gången. Blodfläckar i trosorna. Man vet inte vad man ska göra eller säga. Visst hade man sett mammas ”blöjor” på toaletten, de passade ju bra till dockorna när man var liten, men att man själv skulle behöva använda sådana…
Att få mens är en stor sak. Det är att ta ett steg från en värld till en annan. Till en ny värld som man kanske inte vet om man vill träda in i, egentligen. Det finns många tankar som susar i huvudet och runt blodfläcken. Lite ångest, lite läskighet, lite stolthet, men framförallt känns det nog mest pinsamt. Tanken på att behöva köpa bindor och tamponger, tänk om någon ser det. Eller tänk om man får blod på byxorna. Pinsamt!
Cecilia Torudd, som skrivit och illustrerat om den ensamma mammans vardag och hennes tonåringar har nu tagit steget vidare och skrivit sin första ungdomsbok och hon gör det bra. Hennes sätt att skriva är rakt och enkelt. Inga krusiduller eller krångligheter. Som hennes illustrationer, enkla men mycket talande. Varje litet streck säger något. Bilderna hon skriver är lätta att se, strecken har bytts ut mot bokstäver.
Som t.ex. när Gerda rullar ihop bomull i en stor korv och tejpar ihop med sjukvårdstejp för att hindra blodet att fläcka ner. Jag ser henne framför mig, inne på toaletten, funderande över allt det nya och hur man håller blodet hemligt en liten stund till. Det är lite jobbigt, pinsamt och så nytt. Vad ska man göra och vem ska man berätta för?
I vanliga fall kan man ju alltid prata med mamma. Men Gerda är på semester hos kusinerna på Arnö. Vilket betyder att man inte kan springa ner till affären och handla i smyg eller berätta för någon. Istället tillverkar hon bindor av papper, bomull och gamla näsdukar. Inte det mest effektiva, men det fungerar. Nästan. Gång på gång blir det blodfläckar på trosorna och en gång t.o.m. på kjolen. Var gömmer man, slänger man blodiga kläder utan att någon upptäcker?
Jag lider med Gerda.
Att få läsa om detta, att få känna igen sig, att få inse att man inte är ensammast i världen om att blöda. Att försöka förstå att det är naturligt och något bra och inte pinsamt och äckligt. Det är bra. Jag hoppas att många unga tjejer får möjlighet att läsa den här boken. Själv tänker jag ta med boken till kollo och läsa den för flickorna som godnattsaga. Det kan ju vara pinsamt att låna den själv så då kan det vara bra om någon läser den. Då kan man skratta tillsammans och tänka att vad skönt att man inte är ensam. Kanske kan man göra det möjligt att prata om mens utan att man rodnar eller skäms.
En lagomt braig bok, enkel och rolig och igenkännande, en bok för unga tjejer som är på väg att ta steget in i vuxenvärlden eller som precis gjort det. Kanske också för föräldrar som glömt hur jobbigt det kan vara att bli stor.
Publicerad: 2002-04-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-20 23:52
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).