Mars är en rätt tråkig månad och så här mitt i studiemedlet drömmer jag våta drömmar om att vinna på triss eller varför inte vara en sån där IT-miljonär som det kryllade av för ett par år sedan. Allt verkar ju så mycket trevligare om man inte behövde laga mat på vitkål, vatten och gul lök. Men tydligen är detta en illusion.

Morfin är boken om en sådan miljonär. Observera att det inte är den sanna berättelsen. Det poängteras redan på försättsbladet i sann amerikansk anda: "Alla eventuella likheter med verkliga personer och händelser är av slumpens karaktär". Att Spray och Bonniers bland andra är företag i händelserna centrum och att kungen festar loss på inneställen har naturligtvis heller inget med verkligheten att göra. Allt är skrivet i en sann fiktionsanda. Vilken fantasi!

Dock är detta en IT-miljonärs memoarer och är det inte roligare än så, så är jag tacksam över att jag aldrig hängde på när tåget gick. Ian är rik, jobbar på Spray (en av de första på fältet, typ) och skall snart dö. Han har en son vars tydligaste existensbevis är att han lämnar leksaksbilar på designbordet i vardagsrummet och det ser ju rätt ut. Han har en vacker och framgångsrik fru vars främsta epitet, efter att faktiskt ha läst boken, är fiskkall, men kanske även en smula pantad. Ian själv är ignorant, självgod och morfinist, vilket på ett underbart sätt speglar hela boken.

Språket är förenklat och innehåller en del dialog. Det är talspråksprosa utan direkt finess och läsaren lämnas förvirrad när ordföljen inte stämmer eller där ord slumpats bort. Annars är den på intet sätt svårförstådd, bara långtråkig. Mixen av verklighet och fiktion går inte ihop. Visserligen kan jag se poängen med att ge historien en English patient-avslutning men jag tyckte inte ens att det slutet fungerade i filmen och ännu sämre blir det nu när första halvan av boken berör den svenska IT-kraschen som är ett faktum i realtid när sedan slutet har ett skimmer av fyrtiotal.

Jag antar att jag lider av jantelagens obligatoriska avundsjuka för jag kan inte mer än klappa mig på axeln och känna mig nöjd. Är det inte roligare än så att vara miljonär så lever jag hellre med min vitkål. Jag klarar mig utan matchande resväskssätt från Samsonite. Boken innehåller en lång raljerande utläggning om att det bara är hobbyresenärer som reser med udda bagage. Proffsen kör med enhetliga väskor. Till detta vill jag bara inflika att min personliga uppfattning i ämnet är att proffs inte har något bagage.

Boken får en poäng och endast en. Att den överhuvudtaget får det är för att den borde sporra människor som har ett liv eller i alla fall tillstymmelse till ett sådant att skriva en generationsroman som är något att ha. Dessutom ger boken en postironisk tillfredsställelse av lycka. Det finns sorgligare människor än jag!