USA – ”land of the free, home of the brave”. Jag förvånas fortfarande över att det faktiskt finns människor som stenhårt tror på det, för saken är ju den att hela den amerikanska civilisationen vilar på ett lager av blod. Det är ett mycket systematiskt folkmord som har banat vägen för dagens USA (och för andra länder på den amerikanska kontinenten).

Någon har sagt att det bästa indianerna kunde ha gjort, när Columbus ”upptäckte” dem för drygt 500 år sedan, hade varit att skära halsen av honom. Men nu blev så inte fallet, och man kan nog undra om det hade hjälpt så mycket även om det hade hänt. Det var nog mest en tidsfråga innan kontinenten skulle ha ”upptäckts” av någon annan.

Men i och med Columbus landstigning på den amerikanska kontinenten (eller snarare på några av öarna i Karibien), så inleddes det som kanske är historiens mest brutala och omfattande utrotningskampanj. I område efter område, land efter land, jagades ”indianerna” (för egentligen var det ju inte en grupp med indianer, utan många olika stammar och folkslag) undan. Allt för att bana väg för de vita västerlänningarna – för guldet, för boskapen och åkermarkerna, för skogens rikedomar.

På sina håll gjorde indianerna motstånd. Vissa av slagen är än idag berömda, som slaget (massakern) vid Wounded Knee, eller Little Big Rock. Och slagen skapade legendariska män (för det var patriarkat vi talar om) på båda sidor; Crazy Horse, Sitting Bull, general Custer… Men övermakten var för stor, och indianerna krossades och tvingades tillbaka allt mer.

Andra stammar försökte sig på fredens väg. Men oavsett hur fredliga man var, så drevs man tillbaka. USA (och dess föregångare) skrev omkring 400 fördrag med olika indianstammar. Av dem har regeringen brutit mot i princip vartenda ett. När det inte passade längre – när man t.ex. upptäckte att det man trodde var ett värdelöst reservat egentligen innehöll några värdefulla metaller – så upphävde man det man tidigare hade lovat indianerna för all framtid. Inte konstigt att europeerna fick rykte om sig att tala med ”kluven tunga”.

Det är en fruktansvärd läsning som James Wilson har ställt samman. 500 år av folkmord, på ungefär lika många sidor. Boken är uppdelad efter olika geografiska regioner, vilket gör det lite svårt att få en överblick över historiska förändringsprocesser som griper över hela landet. Men det har å andra sidan styrkan att det blir tydligt att indianerna hade olika strategier gentemot ockupanterna.

Wilson skriver bra, och har en väl avvägd balans mellan egen text och citat från olika källor. Men en sak stör mig något, och det är att boken huvudsakligen handlar om mötet mellan indianer och ”vita”. I förbigående talas det om indianernas egen kultur, och deras egna samhällen, men huvudsakligen är det just den ödesdigra kulturkrocken som behandlas. Självklart är detta viktigt, men jag hade gärna sett att mer hade handlat om indianernas kultur i sig.

Än idag fortsätter diskrimineringen av indianerna i USA. Ingen upprättelse har ännu kommit, trots att en ny och vital rörelse bland indianerna har blivit allt mer högljudd. I grannlandet i norr – Kanada – har vissa ursprungsfolk åtminstone fått viss upprättelse, genom självstyrelse i området Nunavut. När ska USA erkänna sina historiska synder?