Sara Villius ger sig i kast med kortprosa när hon debuterar med Nej, det är en snöklump. Egentligen är det inte hennes debut för hon har tidigare publicerat en text i novellsamlingen Tittut från det ideellt drivna förlaget Ink.

Nej, det är en snöklump består av en samling lösryckta episoder från en ung kvinnas eller tjejs resa med en kille i ett sommarlandskap. Då och då varvas det med tillbakablickar från tidigare relationer, barndomen, familjen…

Till stor del är berättelserna inte mer än någon sida ur en ensam människas dagbok, vardagsrealism som inte känns fascinerande på något sätt. Men stundtals hostar Villius upp provokationer mot den trista och stela vardagen och trångsynta människor.

Under ytan anas en pyrande glöd, en kris, som uppstått i hotet om att en dag bli vuxen och ingå i en trist tillvaro där varje dag är sig den andre lik. Skitiga trosor, fylla och spyor, tillfälliga förhållanden fungerar som revolt mot den inrutade vardagen.

Att vara kulturellt intresserad och att resa är bra, att se på Bingolotto och skaffa barn är inte lika intressant. Kort sagt, ställ dig utanför den tråkiga tillvaro som Svensson befinner sig i och du kommer att bli upplyst! Och Villius ungdomligt kaxiga språk är en hjälp på traven för att uttrycka känslorna.

Jag vete fan om den här boken är något att ha i bokhyllan. Personligen är jag trött på att höra vad som är inne och vad som är ute, vad som är coolt och inte coolt, och att sedan förpacka det hela i halvpoetisk prosa gör mig inte klok. Den bagpackersmentalitet som skimrar runt texterna är ett barn av vår tid. Då menar jag att det i dag är viktigt att ha rätt attityd, vara självständig, inte vara rädd för att sticka sin kos, veta vad som är fin kultur och ful kultur.

Nej, det är en snöklump kunde gott fått plats i en antologi av något slag, då kanske den inte skulle kännas så lång.