Det kapitalistiska systemet är orättvist. Och orättvisor är fel. Alltså: hur kan vi göra för att omstrukturera samhället, mot ökad rättvisa? Det frågar sig John Isbister i den här boken. Rättvisa är en avvägning mellan frihet, jämlikhet och effektivitet, menar han. Vi kan aldrig uppnå rättvisa om vi inte har ett visst mått frihet (det som statssocialismen missförstod). Men vi kan heller aldrig uppnå det utan jämlikhet – och det är här kapitalismens stora dilemma ligger.

I och för sig kanske vi aldrig kan uppnå full rättvisa under kapitalismen. Men det finns föga hopp om att vi inom en rimlig tidsrymd kan upphäva det nuvarande systemet, menar Isbister. Det enda raka är därför att försöka göra det bästa av situationen. Kapitel för kapitel kommer därför konkreta förslag på vad som bör göras: distribuera om en del av inkomsterna; beskatta förmögenheter, så att inte orättvisorna går i arv; solidaritet med invandrare och länder i syd, en hållbar utveckling och solidaritet med djuren.

Diskussionerna är i en svensk kontext mycket sansade, inga radikalare utvikningar i någon riktning. Isbister skulle förmodligen kunna klassas som en klassisk socialdemokrat, med tron på en stark stat som sköter omfördelningen mellan människor.

Rättvisa är en rättighet, säger Isbister. Det skiljer den från andra dygder, som kärlek, uppskattning, mod, hederlighet och så vidare. Men varför då, kan man fråga sig? Varför skulle just rättvisa vara en rättighet? Varför kan jag inte lika gärna kräva att människor faktiskt är exempelvis hederliga? Något ordentligt svar ges inte.

Mycket av argumentationen utgår från en nyliberal kontext. Isbister går i polemik mot nyliberalismen, men det är fortfarande mycket av dess grunder som finns i botten. Det kanske är en yrkesskada – nationalekonom som han är – att utgå från det perspektivet. Människor antas exempelvis fortfarande arbeta enbart för att få lön. Vi kan därför inte beskatta människor hur som helst då det skulle minska incitamentet att arbeta, och många sidor ägnas åt att utreda hur mycket staten kan beskatta inkomster utan att minska incitamenten att arbeta.

Men tänk om många människor arbetar av andra skäl – och viktigare, tänk om vi skulle kunna dela på de långsamma och tråkiga jobben så att alla kunde känna en mening i det de gjorde? Tänk om maskiner kunde ta över tunga och slitsamma jobb? Utopi? Kanske, men det är väl såna visioner som Isbister säger sig syssla med.

Allt som allt, en ganska god grundargumentation för hur en kapitalism med mänskligare ansikte skulle kunna se ut. Men allt för fri från galnare/intressantare utsvävningar.