Biblioteket i Babel är en antologi sammanställd ur novellsamlingarna Ficciones och El Aleph.

Att recensera denna bok efter att ha läst den en gång känns ungefär som att försöka recensera en skiva som man endast flyktigt lyssnat igenom, som om man egentligen borde ha läst den åtminstone en två-tre gånger till innan man egentligen kan uttala sig om den. I de flesta fallen är det snarare fragment ur novellerna än novellernas helhet som finns kvar. Kanske bär det faktum att jag mestadels läst boken på tunnelbanan och bussen en del av skulden, där kan en tillräcklig mängd koncentration vara svår att uppbåda, Borges är nog inte den ideala kollektivtrafikslitteraturen.

Det är också en sådan bok som man har mer utbyte av ju mer bildning man har på de områden Borges berör. Precis som när man läser Umberto Eco så får man känslan av att läsa något av en människa med en allmänbildning som det förmodligen bara är ett fåtal förunnat att någonsin uppnå. Dessutom visar Borges, precis som Eco, prov på ett skönt sinne för humor.

Novellerna är i mångt och mycket skrönor, ofta med historiska eller filosofiska implikationer. Min personliga favorit är "Trädgården med gångar som förgrenar sig", eller, en av favoriterna är det i alla fall, kanske främst för att det är den jag har mest kvar av.

Troligtvis bör man läsa Biblioteket i Babel så att man läser en novell då och då och sprider ut upplevelsen, den tjänar nog på att man gör så istället för att läsa den från pärm till pärm. Vissa böcker fungerar så, de kräver att man bara läser ett par sidor i taget och reflekterar över dem, Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel är ett annat exempel. Detta är också lättare i praktiken vad gäller novellsamlingar, eftersom man där avslutar en historia på några sidor, i Biblioteket i Babel är få noveller längre än tio sidor, så en novell är egentligen en alldeles lagom dos att intaga vid ett tillfälle.

Borges är som belgisk choklad, innehållande typ 125% kakao, sådan där choklad med bitar av kakaobönor i, ni vet. Den passar alldeles utmärkt till kaffet, faktum är att det är vansinnigt gott till kaffet, men om man äter för mycket av sådan choklad så får man ont i huvudet, det är inte som med mjölkchoklad där man kan trycka i sig en hel kaka vid ett och samma tillfälle, ett par rutor till kaffet är alldeles lagom.

Ni skall nog inte lägga för stor vikt vid betyget, förmodligen förtjänar den ett högre betyg, betyget illustrerar snarare det minsta boken skulle kunna vara värd än vad den egentligen är värd.