Det finns en hajpojke. Trots att Tilda är livrädd för hajar blir han hennes bästa vän. Semestern som hon ville skulle handla om att klättra i berg, men som styrdes till havet blev bättre än hon vågat drömma om.

Tilda var rädd för hajar. Rädd att havet de skulle besöka skulle innehålla hajar. Det gjorde det också. En hajpojke. En snäll pojke med en hajfena. Tilda fick en egen. En gul fin fena med en lila ring på. Tillsammans fångar de en prickhaj och skrämmer stora och små. Busas och skojas. Hajen Ett och Hajen Två, oslagbara, föredrar blodiga köttstycken, men det går bra med pannkakor också.

Tilda är en söt flicka med rosa klänning, rosa hätta och en lock i pannan, hajpojken har fina orangea badbyxor. Illustrationerna i denna boken är enkla, stilistiska, färgerna – glada och rena. Försöker ta steget in i boken för att få vara med och bada, men jag är för stor så jag får fortsätta vara i deras värld i min fantasi. Ibland vill jag klippa ut bilderna och rama in dem, de är så söta, nästan mjuka. De kan få sitta på väggen bredvid mina barnboksfavorit figurer, Hasse och Rune. Jag vill krama på Tilda, vill busa med hajpojken, köpa en egen hajfena. Kanske en som är lite glittrig.

Språket är enkelt och gulligt, inte det minsta tillkrånglat, men inte heller så förenklat att det låter knasigt. Det är liksom bara lagom. Lika lagom som denna bok är för de mindre barnen, Är man fem, lite badtokig, då är boken urmysig. Är man mindre kan man alltid njuta av bilderna och av mammas röst som läser sagan.