Ibland slås man vid diktläsning av hur litet som krävs av skenbar kraft för att upplevelsen ändå djupt ska röra en. Rader kan dölja sin inneboende styrka under en oansenlig yta av ord. Ett stycke naturlyrik av avväpnande lätthet, där orden skyggar undan och liksom bäddar ned sig i texten istället för att gå på offensiv. Det blir ett slags omvänt "anfall är bästa försvar".

I Den harhjärtade människan har diktarjaget anammat denna metod för att inte bara låta sig uppslukas av naturen, utan i själva verket bli ett med den. Eller för all del redan blivit, från början, från begynnelsen en jämbördig varelse vid sidan av harar, nejlikor, stenar.

"Gud gav/glasörten inget hjärta", skriver Byggmästar och låter den lilla blomman skälva ensamt och bräckligt, men likväl som toppen av skapelsekronan i vår hårda värld.

Det gäller, liksom i själva texten, att se bortom eller under det veka för att drabbas av naturens verkliga styrka. Det finns en klar tråd till lands- och diktarsystern Södergran i dessa motiv. Där framträder också en alltings gråa vardag med sina sorger och glädjeämnen, hot och underverk. Men också en natur som inte riktigt känner igen sig i sig själv. Som väntar på något.

"Men sökte du skogens långörade/Kristus i osynliga gläntor, bland ulltistel" frågar sig samlingens sista dikt. En förebråelse, eller ett rop av förlust och saknad?

Eva-Stina Byggmästar är en ekvilibrist på att skapa balans mellan de precisa orden och den underliggande meningen. På sina håll rimmar det naturlyrik á la Martinson i sina pregnanta bilder, på andra ställen Karlfeldt med sin underliggande mysticism. Men allt som oftast känns det friskt och egenhändigt.

Något litet extra roligt med de här texterna är när Byggmästars finska påbrå ibland bryter igenom i ett "voj". Det får mig att vilja höra dikterna inlästa på kassett av … just det, Stina Ekblad.