Det är väl kanske lika bra att säga det direkt: Nödvändigheten i att dansa är min första bekantskap med Thorvall. Hon antyder själv (och jag har väl hört samma sak ryktesvis) att vissa saker kanske upprepas från tidigare böcker, om än i något annan form. Om det har jag alltså ingen aning.

Men det här är en varm hyllning till dansen. Jazz. Schottis. Salsa. Afrikanskt. Dans kring majstången. Bossa nova. Beguine. Eller tango. Men först och främst disco. Simpel, enkel discodans. Discot är befriande eftersom man där enbart dansar för sig själv, med sig själv. Man behöver inte vänta på att bli uppbjuden (något som Thorvall verkar ha haft problem att bli både i unga år, och senare), utan det är bara att våga sig ut på dansgolvet och sätta igång.

Och dansar gör hon. Så mycket att hon gör slut med terapeuter och psykologer. Varför gå i terapi när man kan dansa? Trekvart på dansgolvet sätter igång endorfinerna, och för en in i en trance som aldrig någon terapeut kan uppnå. Det är säkert, menar hon, tillverkarna av Prozac som såg till att stänga Club Tropicana; genom att stänga ned såna här platser där extasen kan flöda fritt, ökar efterfrågan på antidepressiva medel för att klara av vardagen.

Men aldrig dans för något annat än dansens egen skull. Inte för att få ha sex eller hitta en partner. Och inte dansa full. Dansen är en tillräcklig drog i sig, det behövs inget mer än så. Ja, det är verkligen en kärleksförklaring till dansen som heter duga.

Och alla danser speglas från Thorvalls eget (vid det här laget tämligen långa) liv. Schottisen kommer in i berättelsen om hennes mor och far. Jazzbaletten gör ett inhopp i avsnittet om psykologer och terapeuter, ångest och depressioner. Och discot återkommer om och om igen. Inte ens som pensionär ger hon upp discot – alla förvånade och stirrande ungdomar till trots.

Det är självutlämnande in i detaljer. En självbiografi berättad från dansgolvets perspektiv. Och är man det inte redan, så blir man nog övertygad om glädjen i att dansa. Man kan ju tycka vad man vill om principen att Thorvall enbart berättar om sig själv, men hon gör det i alla fall bra. Och jag kan inte annat än att hålla med henne – dans är undergörande för en värkande själ – och tycka att hon är hur häftig som helst, som vågar gå sin egen väg. Go, Kerstin, go!