År 1992 genomfördes vad som sägs ha varit världens hittills största konferens: Rio-konferensen, Earth Summit, FN:s konferens om miljö och utveckling. Toppmötet blev på många sätt en stor framgång, större än vad många nog hade förväntat sig. Under mötet antogs den omtalade Rio-deklarationen, om att man ska verka för en hållbar utveckling. Man arbetade också fram mastodontverket Agenda 21, ett många hundra sidor långt dokument om hur man mer konkret ska gå tillväga för att uppnå en hållbar utveckling. Rio blev också startskottet för arbetet med många nya internationella miljöavtal. Viktigast – eller i varje fall mest känt – av dem är sannolikt Kyoto-protokollet, om att försöka begränsa utsläppen av växthusgaser. I Sverige kom var och varannan kommun att arbeta fram ett lokalt Agenda 21-program.

Men vi kan väl lugnt konstatera att vi inte uppnått något som liknar ”hållbarhet”. Frågan är om vi ens har närmat oss det, eller fortsatt på samma felaktiga väg som innan Rio-konferensen? Så nu står vi här, nästan tio år efter Rio. Rio +10, eller Earth Summit 2002, närmar sig med stormsteg, närmare bestämt ett halvår bort, i Johannesburg, Sydafrika. Och de centrala frågorna inför det kommande toppmötet är: vad har man lyckats att uppnå under de gångna tio åren? Vad har man misslyckats med? Varför har man misslyckats? Vad måste man göra mer?

Som ett försöka att sätta igång en djupare debatt om de här frågorna publicerar nu UNED Forum (ett från FN autonomt projekt) den här boken. Närmare 30 olika författare – akademiker, regeringsrepresentanter, FN-tjänstemän, folkrörelseaktivister etc – får ge sin syn på vad som har åstadkommits och vad som åligger framtiden. Precis som Earth Summits dagordning är det ett mycket brett spektrum av uppsatser som kommer fram i den boken; allt ifrån AIDS-problematiken till världshandelsfrågor; allt ifrån kvinnors situation och möjligheter att bidra till en hållbar utveckling till konsumtionens miljöpåverkan.

Många av uppsatserna är intressanta och tänkvärda. Men jag blir aldrig riktigt på det klara med vem boken riktar sig till. Allmänheten i bred mening? Då är boken nog allt för nischad; som en av de bidragande författarna påpekar så ligger ett av de stora problemen med Rio, Agenda 21 och det kommande toppmötet i att de allra flesta människor i världen aldrig hört talas om det. Om den å andra sidan riktar sig till folk ”i branschen” så undrar jag verkligen hur mycket den verkligen bidrar till debatten. Artiklarna kommer sällan med något nytt, utan återupprepar i stor utsträckning debatter som förts (och många gånger förts både längre och djupare än i den här boken) – både vad gäller analys och förslag på vad som ska göras. Det kan förstås vara praktiskt att ha många argument i en samling. Men jag hade gärna sett att den hade gått djupare på olika frågor än den nu gör. Jag saknar också en mer kritisk (empirisk) granskning av vad föregående konferenser har lett till.