Roligt.

Nja, knappt. Lite fnissigt kanske, men inte tokroligt som det utger sig för att vara.

Fnissarna är ett sorts troll som gillar barn och som ogillar vuxna som är dumma mot barnen. Så långt allt bra. När en vuxen gjort något dumt mot ett barn slår fnissarnas hämnd in. De placerar då en stor hundbajs (som de ärligt köpt av en hund) på ett lämpligt ställe så att den vuxna ska trampa rakt i bajsen. Spänd förväntan. Roligt va? Tänk, trampa i en hundbajs. Fniss.

Jag vet inte, det är inte nödvändigtvis så att allt blir knasigt och festligt för att man har med bajs i en barnbok. Bajsboken av Pernilla Stahlfelt är dock ett lysande undantag. Där är det roligt, enkelt och naturligt med bajs. Här är det mest lite små fånigt, faktiskt.

Men visst finns det andra saker som är roliga, fiskmåsen som inte gillar fisk, varningstexten i början och kapitelindelningen. Den är faktiskt helfestlig. Ett kapitel heter exempelvis: ”Ett kapitel som egentligen inte är ett kapitel eftersom ingenting händer i det, men vi kan kalla det fjärde kapitlet.”

Efter ett tag blir det en mindre anarki bland kapitlen och man vet varken ut eller in eller om det ena kapitlet kommer efter det andra eller före det första, men det gör inget, det är kul och knas. Busigt att skoja med det som man vet hur det ska vara, spränga ramarna. Men så synd att han inte fortsätter att löpa linan ut när han börjar så bra. Det blir tyvärr alltför stor fokusering på om och när och hur Mr Mack kommer att trampa i bajset eller inte.

Det känns som om författaren ansträngt sig för mycket. Som om han hela tiden tänkte nu ska jag vara rolig, nu ska det bli kul, bajs är kul, mer bajs. Men det blir för mycket. Det blir roligt på ett ansträngt och krystat sätt, inte alls jättekul, mer lite småfånigt fnissigt och lite pinsamt.

Det sägs att boken är för både vuxna och barn och jag kan förstå det till viss del, men samtidigt tror jag att en sexåring i ”kiss-och-bajs-åldern” är den som får ut mest av boken. Jag ler lite stramt när jag läser för det känns som om jag borde le, men tyvärr spricker jag aldrig riktigt upp och skrattar eller ler på ett vanligt mer naturligt sätt. Nä, det här är för krystat för att vara kuligt.