Utgiven | 2001 |
---|---|
ISBN | 9170549486 |
Orginaltitel | Qui a tué Roger Ackroyd? |
Agatha Christies The murder of Roger Ackroyd (Dolken från Tunis, obegripligt kass översättning) berömmelse vilar på det häpnadsväckande faktum att det är bokens ”jag”, doktor Shepard, som är mördaren. Det här deckarhistoriens kanske främsta trollerinummer har föranlett en rad artiklar och böcker i ämnet, bl. a. av teorielefanter som Gérard Genette och Roland Barthes.
De som är kritiska till boken lutar sig mot tesen att Agatha Christie brutit mot vissa grundläggande överenskommelser som författare och läsare ingår i alla kriminalromaner. Pusseldeckaren förväntas presentera en mordgåta, ett antal möjliga mördare och ett avslöjande i slutet. Mördaren måste vidare besitta vissa kriterier: vara en huvudperson i intrigen, ha trovärdig psykologi, inte vara en fullständig främling etc.
Författaren gör sedan allt som står i sin makt att dölja denna verklige mördare så pass väl att spänningen består, dock inte mer än att en skarpsinnig läsare på förhand kan avslöja förövaren innan bokens final. Däri består tjusningen med en deckare, sanningen är både dold och synlig.
Men, menar skeptikerna, Agatha Christie har i detta fall inte ägnat sig åt rent spel. Hon har fuskat och gömt mördaren bakom berättaren (som anses vara tillförlitlig) och dragit läsaren vid näsan.
En mycket kort rekapitulation av Christies roman:
Berättelsen tilldrar sig i en liten engelsk by. Vi får genom doktor Sheppard följa hur mordet på godsägaren Roger Ackroyd rullas upp. Till ett hus i byn har den åldrande Hercule Poirot flyttat för att odla pumpor och han kopplas snart in för att lösa fallet. Enligt klassiskt mönster finns en handfull misstänkta. En polisutredning dras igång men det är naturligtvis Poirots små grå som drar längsta strået och som till slut fäller Sheppard. I sista kapitlet återges Sheppards bekännelse och boken visar sig i själva verket vara ett manuskript, författat i avsikt att avslöja ”ett av Poirots misslyckanden”. Det slutar med att Sheppard tar sitt liv.
Så långt Christies bok. Och så kunde man nöja sig, med invändningar eller ej. Men det gör inte Pierre Bayard i sin långa essä, utan deklarerar från första början att sökandet efter brottets riktige förövare måste återupptas.
Bayards fortsatta utredningen sker enligt deckargenrens egen mall med ett mord, en undersökning och ett avslöjande. Vad har han då på fötterna för att komma med ett så vågat påstående? En hel del faktiskt. Mest gripbart är att uppenbara osannolikheter i texten frikänner Sheppard. Det gäller både hans karaktär, motiv och genomförande. Vidare ser man, vid en bayardsk närläsning, att Sheppard faktiskt aldrig ger Poirot rätt, än mindre erkänner mordet inför läsaren.
Hur kan då läsaren bli så duperad att hon går i fällan? Bayard vidtar här en bred analys, betar av genrens egenart, psykoanalysen, vanföreställning, litterär tolkningsteori och en del annat (det hävdas, på fullaste allvar, att Poirot drabbats av psykotisk vanföreställning, besatt av att finna den Eleganta Lösningen). Det sker med både sunt förnuft och invecklade resonemang och köper man den här typen av, vad en del kanske tycker är oviktiga, analyser, så är det hur kul och bra som helst.
Så när ledtrådarna fogats till varandra och slutet är kommet, presenterar Bayard ”sin” mördare, som är…
Nej, det här är ingen deckarintrig och mördaren ska få gå fri ännu ett tag tills ni har läst denna underhållande bok och själv funnit Bayards förslag till mördare. Om det nu är sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Kanske går den verklige mördaren fortfarande kvar därute i tolkningens underbara värld, han eller hon som bär ansvaret för doktor Sheppards hädanförd.
Månne den gamla deckardrottningen rotera i sin grav?
Publicerad: 2001-11-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-09 11:56
En kommentar
Gravt underhållande bok, om man inte tar fransk superinvecklad semiotik på alltför stort allvar, utan md en skopa humor, som bayard själv… Det festliga är att han duperar läsaren på exakt samma sätt som Agatha, man blir faktiskt överraskad – och han har lika stora hål i sitt slutresonemang!
#
Kommentera eller pinga (trackback).