I efterordet till Vi visste inte vilken tid det var får läsaren veta att Johan Nordbecks bror Per just avlidit i en hjärtinfarkt. Man går tillbaka och läser om med denna nya vetskap. Döden som ingång, som nyckelhål.

”Här sitter de döda packade på stora träläktare och hejar/fram våra liv”. Så börjar dikten ”Fotboll”. En rad som rimmar Eliot och Ekelöf, och i senare svensk posei bär släktskap med en poet som Petter Lindgren.

matcherna i lingonserien sprang genom mitt
genomskinliga ansikte i cafévagnsfönstret

Läs den meningen en gång till:

matcherna i lingonserien sprang genom mitt
genomskinliga ansikte i kafévagnsfönstret

Föreställ dig scenen. Resenären med sitt kaffe och block på en tågvagn, ser plötsligt något genom sin spegelbild i fönstret. Reflektionen är dubbel. Han ser lingon. Han tänker på fotboll. Han ser sig själv. Han tänker på döden.

I den bilden flyter flodvågor av minnen och associationer fram och tankesekvensen utesluter ingenting. Barndomen väller upp liksom jobben, musiken, tillfälligheterna. Och poeterna.

De här är en diktbok packad med reminiscenser och direkta citat. Herrarna ovanför såklart (Ekelöfs hand svävar ibland mycket påtagligt över sidorna), men också Bertil Malmberg som sägs ha öppnat porten till diktens rike. Bob Dylan och Satie.

”Jag tror på fullt allvar att somliga dikter växer på träd eller finns som en gasblandning i själva luften” konstateras det i en av prosadikterna. Man är böjd att hålla med. Så här god poesi skapas i samverkan mellan liv och död, mellan levande och döda.

Samverkan råder också mellan Johan Nordbecks text och Jockum Nordströms bilder. Nordström kan vara varierad utan att förlora sin särart. Det bjuds på skisser, kollage, geometriska experiment och utklippta textremsor. Antagligen har det här jobbats växelvis, stötts och blötts för att komplettera materialet.

Tillsammans har de skapat ett övertygande diktverk, en bok som öppnar sig på fler plan än pappersidornas.