Utgiven | 2000 |
---|---|
ISBN | 9189291069 |
Språk | svenska/franska/engelska |
Medförfattare | Jan Myrdal och Lars Andrée |
Torsten Jurell är stor och kraftig med rakat huvud och stålblick. Han tränar karate. Ingen man skulle vilja hamna i ett knytnävsslagsmål med precis.
Jag brukar se honom när jag går längs Rörstrandsgatan. Han är svår att missa. Står nästan alltid och pratar med någon. Oftast klädd i svart, ibland med sin purpurfärgade rock flackande i snålblåsten från St. Eriksplan.
Jag har varit i Jurells verkstad på Rörstrandsgatan ett par gånger. En kompis till mig bor i samma hus. Historisk mark. Ett stenkast från Rörstrands gamla porslinsfabrik, som bara finns kvar som en stor hög skärvor och slagg nere under bron. Palme har bott i huset. Lenin, Sture Dahlström och Nils Ferlin tvärs över gatan. Går man förbi här kan man höra klubbslagens knackningar från källaren. Tonk, tonk, tonk… Jurell brottas med stockar och plank av trä som är nästan lika hårt som verktygen. Pendeltåget rasslar förbi utanför fönstret.
Han berättar och gestikulerar. Presenterar sina verk som om de vore gamla vänner han vill att man ska lära känna.
Det finns sidor av att jobba i trä som överväger nackdelarna. Det håller, de flesta av de här verken kommer att finnas här länge efter att det du och jag är borta. Reliker för framtiden. Trä åldras med stil. Det blir bara vackrare med åren. Träet har en fysisk tyngd som är svår att efterlikna med färg och pannå. Ytorna fulla av liv, konkava och konvexa, en del blankpolerade med träets ådring blottad, andra rått huggna och målade i klara färger. verktygsspår, penslarna av stål som plöjt fåror och linjer, stickor och kvistar skymtar under färgen. Sprickor som leder in i konstverkens inre. Något för ljuset att leka med.
Trä är levande, det har personlighet och karaktär. Det andas och rör på sig. Vrider sig fram och tillbaka med årstider och luftfuktighet. Spricker och svettas kåda.
Jurell hugger och hugger som en besatt. Han slår in sitt eget liv i träet, materialiserar sina inre bilder och drömmar i den här världen. Träflisorna regnar runt hela verkstaden och lägger sig som ett lager nyfallen snö över golvet och de gamla alstren som står tysta och ser på begravs under spill och måste skyfflas fram igen.
Nästan bara porträtt, mänskliga ansikten och kroppar. Mest kvinnor förstås. Klara färger, stora uttrycksfulla ögon och munnar som för mina tankar till Picasso eller Francesco Clemente, men samtidigt är någonting helt eget.
Det brinner är en liten bok i eldig orange, med färgbilder av skulpturer och reliefer. Några målningar. Texter av Jan Myrdal och Lars Andrée, som känner konstnären och har författat var sitt porträtt av honom och hans verk.
Den är mycket fin som utställningsguide. Man får ett hum om hur verken ser ut, men tyvärr blir det som det ofta blir med målningar och skulpturer på bild, det blir inte på riktigt. Djupet blir inte så djupt och färgerna blir inte lika klara. Ljuset är fixerat och rörelserna i ljus och skuggspelet när man rör sig försvinner.
Jag gillar verkligen Jurells reliefer, jag tycker att alla ska gå och titta på dem på riktigt och sedan köpa boken som man köper ett vykort där man varit på semester, för att minnas.
Publicerad: 2001-10-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-15 22:10
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).