Jag undrar varför Joanna Rubin Dranger valt att skriva/rita en bok som skulle kunna handla om mig. Eller har hon valt att skriva om hur det är att vara tjej? Stämmer verkligen allt detta ångestladdade in på alla tjejer? Hoppas inte.

Känner igen mig i fröken Märkvärdig. Jag vill och kan själv. Ensam är stark. Jag gör det jag vill och det jag känner är rätt för mig. Jag ska uppfylla min dröm. Men till vilket pris. Fröken Märkvärdig går en spännande utbildning. En ångestskapande utbildning. Man måste skapa. Får inte göra fel. Måste veta vad man vill och tycka att det är roligt. Precis som överallt annars. Man ska vara lite mer, lite bättre än alla andra. Då går det. Då är man lyckligt och just det, man ska le hela tiden och visa upp en vacker fasad.

Märkvärdig exploderar och går sönder på sin väg mot karriären. Pojkvännen lagar och tar hand om henne, tejpar ihop och försöker. Är riktigt snäll. Hon bestämmer sig för att klara sig själv. Tar ett stort steg ut på den ensamma vägen. Ensam är stark. Jag gör samma sak. Är vi egentligen kloka? Varför klara sig själv när man kan göra saker tillsammans? Men som ensam, stark tjej kan man klara det mesta. Eller?

Ensam, stark och glad. Nu är allt bra. Spegelbilden ljuger. Jag är glad. Det mörka innanför skalet läcker ut och Märkvärdig börjar tvivla. Mörker och tjat. Hur går det? Vad gör du? Sova mitt på dagen? Nä, det här går inte. Det mörka runda bulliga monstret följer hack i häl.

Det viktiga är att göra något man tycker är roligt. Hur många gånger har vi inte hört det? Visst, det gör vi. Många av oss. Och vi är lyckliga så länge vi vet vad vi vill och att det leder någonstans. Jag utbildar mig, men kommer min utbildning att ge mig ett yrke eller kommer jag för alltid vara fast som extraknäckande badvakt med en dröm om att få göra det jag verkligen vill?

Förverkliga dig själv. Stå upp för dina drömmar, tankar och idéer. Ångest och mörker.

Självförverkligande och jämförelser. Andra lyckas. Du kan också. Märkvärdig dör, hon dödar sina Storslagna Förväntningar och inser att hon inte är någon alls, men finns ändå kvar. Och livet kanske inte är så mörkt ändå.

En läskigt igenkännande bok med fulsnygga bilder. Mycket svart, tjocka tusch streck. Enkelt, lite sorgligt. Svarta teverutor ramar in sidorna. Gränser, man inte skrider över. Varje sida, varje bild är en tanke. Ett ord, en mening som får mig att tänka lite till. Vill inte känna igen mig. Men jag gör det. Inte hela tiden, men alltför många gånger. Jag är min egen Märkvärdig, med egna mål och drömmar, med egen styrka och egna grubblerier. Jag vill vara Märkvärdig, men jag vill inte ha allt det svarta som verkar följa med tåget.

I vilket fall som helst är det en bra bok. En bok som många borde läsa. Jag tror jag ska låna ut mitt exemplar till Pappan, jag tror att många pappor mår bra av att veta hur det är av vara tjej. Hur döttrarna tänker och vad de brottas med. Sen ska jag låna ut den till min granne konstnären, till mina kursare, till … ja, till dig också om du frågar.