Det är något visst med det andra världskriget, något mytiskt. Som om det låg ett skimmer över allt det fruktansvärda vilket ständigt attraherar både läsare och tittare. Det brukar exempelvis inte gå många dagar mellan dokumentärfilmerna på teve och i boklådorna råder det absolut ingen brist på titlar om kriget. Den här aktuella boken gick förresten som teveserie i våras.

Självklart finns det massor med frågor som skall redas ut beträffande kriget. Vinklarna och utgångspunkterna är tydligen lika många som det finns författare och producenter. Det var ett enormt krig på många sätt och rent kvantitativt finns det inget att jämföra med. Det är självklart en av förklaringarna till det digra utbudet.

Ibland känns det emellertid som om mycket av det som produceras är överflödigt. Inte alls så att man på något sätt skall glömma det som hände och naturligtvis är en bred bild av förloppet viktigt för att man skall kunna tillgodogöra sig en rättvis bild. Men ändå kan jag inte låta bli att känna en viss mättnad av information från detta krig.

Hitlers krigare är ännu ett verk om detta penetrerade krig. Det är arméns högsta befälhavarna som behandlas och den övergripande frågan är hur dessa högt skolade militärer kunde låta sig styras av en korpral? Det var nämligen precis vad de gjorde. Sex av de främsta armécheferna analyseras i boken: Erwin Rommel, Wilhelm Keitel, Erich von Manstein, Friedrich Paulus, Ernst Udet och Wilhelm Canaris.

De ges allihop intressanta, biografiska porträtt men svaren uteblir. Den preussiska mentalitet som verkar ha präglat dessa män nöjer i alla fall inte jag mig med som godtagbart svar för de brott som begicks. Även om inte de här behandlade befälhavarna var direkt inblandade i förintelsen så kan man ju utgå från att de inte var varken dumma i huvudet eller blinda och de brott som den reguljära armén begick var i många fall avskyvärda.

Det verkar dock klart att de inte uppskattade Hitlers militära kompetens men ändå gjorde de inget för att störta diktatorn. Ingen av dem var inblandad i 20:e juli-attentatet mot Hitler.

Inga raka svar allstå. Det kanske heller inte är möjligt men varför skulle inte militärer vilja använda sina yrkeskunskaper. Antagligen var Rommel och kompani inte alltför avvisande till anfallskrig och varför skulle inte befälhavarna kunna bli förförda av Hitler när nästan alla deras landsmän blev det, och fler därtill.

Blev inte särskilt begeistrad när jag läste boken, snarare trött. Trött på det andra världskriget. Hitlers krigare kommer dock att hitta sina läsare p.g.a. att det andra världskriget säljer och det är markanden som styr. Knopp, som inte på något sätt är en dålig författare, borde bränna sitt krut på något annat, tycker jag.