Det är svårt med sagor. Svårt att bedöma dem som vuxen men också svårt att inte se på dem efter kriterier satta av ens egna sagoupplevelser som barn. Jag har kommit fram till att det inte går. Sagor måste kännas i maggropen. Gör de inte det har de heller inga kvalitéer som just sagor.

I de fyra berättelserna i den här boken är det pojkar som är huvudpersoner. De är i åldrarna sju till tio år ungefär. I den första berättelsen är lille Virgil huvudperson. Han bor i ett hönshus och har ingen familj. Han går i skolan och hittar på upptåg med sina kompisar på eftermiddagarna. Höjdpunken är när de fångar en drake och tar med den till skolan.

Nästa figur jag möts av är Gusten Grodslukare. Jag vet att jag har läst boken om honom när för länge sedan. Jag var inte särskilt förtjust i den då och är det inte nu heller. Gusten är en så obehaglig typ att han fyller en med avsky. Inte ens nu sedan jag blivit lite större kan jag ha något förbarmande med honom. Men det som gör mig mest besviken är hur det fantastiska i berättelsen beskrivs. För även när Virgil finner draken han letat efter så faller texten platt. Här är det ingen fantasi som rusar iväg men författaren. Draken är ful, löjligt liten och är inte mycket roligare än en gris.

Sagan har ju en underbar tillgång i att kunna tillåta sig att segla iväg och leva i nya spännande världar. Här finns bara elaka busar som de små pojkarna måste gömma sig för fast de vet att ingen återvändo finns. Gusten Grodslukare finner en alltid hur väl man än har gömt sig. Det finns inte någon nåd, tröst eller säker plats någonstans. Det känns obehagligt. Min barndom hade många säkra platser och det var med utgångspunkt i dem som jag vågade mig ut på expeditioner. Dessa små pojkar har ingenstans där de kan känna ro eller ha någon som bryr sig om dem. Därför kan jag som läsare inte känna äventyrslust genom upptågen. Det saknas en räddningsplanka.

Det är möjligt att jag blivit gammal och gråtmild och därför inte förstår att uppskatta en bra rövarhistoria men jag tror inte att det bara är så. Jag tycker att rövarhistorierna här är platta. Det finns inget lyft och inget som lockar till skratt. Istället blir jag påmind om att det är omöjligt att komma undan och att hämnden väntar bakom närmsta krök. Är det så en saga skall vara? Borde den inte inbjuda till skoj och skrattattacker?

Det jag gillar med boken är teckningarna till Hodjas flygande matta för att de är fantasifulla och inte så burleska som teckningarna är i de andra berättelserna. Jag tycker också om Robban och alla de andra polarna för att där finns ett nätverk bakom Robban och en människokärlek som känns. Dock finns det så många andra sagor där man inte behöver söka efter kvalitéer med ficklampa. Jag läser hellre någon av dem.