Honoré de Balzac hör till de mest produktiva av västerlandets kanoniserade författare. För att förbereda sig för en författarkarriär skrev han, vid sidan av sitt arbete som skrivare åt en advokat och notarie, ett fyrtiotal romaner under pseudonym. Han ville, så att säga, öva upp stilen lite grann.

I trettioårsåldern började han skriva som Honoré de Balzac och hann innan sin död tjugo år senare fullborda över åttio arbeten. Det sägs att han skrev mellan sexton och arton timmar per dag. Hur han trots detta lyckades upprätthålla ett utsvävande socialt dandyliv är, kort sagt, ett mirakel.

Balzac gav sin litterära produktion namnet Den mänskliga komedin (naturligtvis en anspelning på Dantes gudomliga). Den mänskliga komedin befolkas av nästan 3000 karaktärer, av vilka många återkommer i flera texter. Balzac skapade ett gigantiskt epos över det franska 1800-talet, där människor från alla samhällsklasser systematiskt undersöktes.

Balzac är den franska realismens och naturalismens förgrundgestalt, med andra ord den som banade väg för andra storheter som Zola och Flaubert. För den som inte tagit del av hans litterära värld är det hög tid.

Under två sommarmånader 1834 skrev han ämnet för denna recension: Eugenie Grandet.

Eugenie Grandet innehåller en rad hos Balzac återkommande detaljer, fram för allt alla dessa människor som behärskas av en passion som överskuggar allt annat i deras liv och dessa eviga uppräkningar och redogörelser för karaktärernas ekonomiska ställning.

Romanen utspelar sig i landsortsstaden Saumur, där tunnbindaren och vinodlaren Grandet är stadens starke man. Hans stora passion i livet är de pengar han tjänar på diverse affärer. Han är, och detta vet alla, mångmiljonär. Ändå väljer han att leva som vore han fattig. Trots att han äger ett slott bor han med sin fru, sin dotter Eugenie och sin tjänarinna i ett gammalt hus som han värmer upp bara halva året. Fru och fröken Grandet är de enda som inte har någon uppfattning om hur mycket pengar Grandet äger och de finner sig båda i att domineras av honom.

En dag kommer herr Grandets brorson Charles från Paris på besök. Charles lever ett liv i lyx, som imponerar på den unga Eugenie. Lägg till detta att Charles är vacker som en gud, så faller det sig naturlig att Eugenie blir förälskad. Det tar inte heller lång tid för Charles att kära ner sig i Eugenie, men oturligt nog visar det sig att Charles far har tagit sitt liv och bara lämnat efter sig skulder som arv åt sin son.

Så småningom åker Charles till kolonierna och lämnar sin fars affärer i händerna på Grandet. Eugenie lämnas kvar och precis som hennes far är besatt av pengar, är hon besatt av tanken på att Charles en dag ska komma tillbaka och äkta henne.

Eugenie Grandet styr läsaren enligt samma princip som exempelvis Jane Austens romaner; man måste helt enkelt fortsätta läsa för att veta hur det går. Man brukar kalla det ”reading for the plot” och det är det mest effektiva sättet för en författare att nagla fast läsaren vid en text. I Balzacs fall står man som läsare ut med ingående beskrivningar av spekulationer i statsobligationer, långa redogörelser för köp av gods och vad som ingår i ägorna kring dem. Man står inte bara ut; man njuter av det. På något märkligt sätt lyckas Balzac göra stor litteratur av juridiska och ekonomiska spörsmål.

Karaktärerna i Balzacs texter är dock sällan så realistiska som en del vill göra gällande. Någon har sagt att Balzac sätter förstoringsglas över vissa av karaktärernas egenskaper och låter just dessa drag bli synonyma med karaktären. I denna text är herr Grandet snål och besatt av pengar, hans dotter lever för sin kärlek till Charles och fru Grandet tänker inte på annat än sin dotter. De är alla behärskade av en passion.

Låt Balzac bli din nästa litterära passion.