Vem sjutton är Sheri Martinelli? Och vad har hon haft för slags umgänge med snuskgubben och alkisen, Mr Buk? Ett sexuellt sådant? Var detta en av Bukowskis alla kärleksaffärer som man ännu inte läst om? Nix. Martinelli och Bukowski, vilka i bokens inledning jämförts med Skönheten och Odjuret, träffade faktiskt aldrig ens varandra.

Så några blöta sexhistorier bjöds man inte på. Däremot fick man tjuvkika i hur en s.k. intellektuell brevväxling mellan två konstnärssjälar kan se ut. Merparten (ca 95 %) av breven är dock Bukowskis, eftersom gubben inte verkar ha sparat breven han fick från Martinelli.

Ordet tjuvkika sammanfattar väl det hela ganska så bra, för det var precis det jag gjorde: snokade i nån annans privatliv, fick ta del av både grubblerier och inre känslor samt en del fyllesnack. Till största del bestod breven av patetiska och ofullbordade utläggningar. Alltså inte värst mycket läsvärt här inte, inget som egentligen (be)rörde mig men desto mer smörja som hörde nån annan till.

Denna smörja var alldeles säkert värdefull för dem som blandade till den. Men inte för mig, dig eller nån annan. Det här är brev som varken är mina, dina eller nån annans förutom avsändarens och mottagarens. Har inte mamma sagt att man inte får läsa andras brev och dagböcker? Man börjar ju undra.

Den enes död, den andres bröd.

Just det. Slå mynt av den döde gubben. Nån annan anledning kan jag inte se till varför man har givit ut den här boken. Visst, det finns säkert en hel del hängivna fans som vill veta allt om Mr Buk och de glufsar nog i sig det här utan problem. Nåt akademiskt mervärde lär inte brevväxlingen heller ha – inte de närmaste hundra åren i alla fall (då man plötsligt kommer på Bukowskis storhet!).

Själv hade jag ingen större lust att traggla mig igenom alla breven. Dels ville jag ha kvar nån slags anständighet och dels är det inte alltför upphetsande att försöka pussla ihop vad dessa två fylleapor egentligen ville ha sagt, efter att de satt sig framför skrivmaskinerna för att skriva långa, långa, långa osammanhängande och felstavade brev till varandra.

Det finns bättre saker att göra. Tro mig. Som till exempel att lista ut vilket versmått det är i försättsbladets text.

Det enda som troligtvis räddade den här boken ifrån att skända Mr Buks gravfrid alltför mycket var väl att man i bokens inledning fick en mycket eminent presentation av Sheri Martinelli. Hör bara här: Hon var Vouges utvikningsflicka i slutet av 40-talet, Ezra Pounds musa, bekant till Ginsberg, Kerouac och resten av grabbarna. Tufft. Mycket tufft. Hon lär även ha gett ut en bok själv och ni kan ju vara ganska så säkra på att jag ska leta rätt på den!

Annars var det inte mycket mer. Men för guds skull, läs allt annat som Bukowski har skrivit, både dikterna, novellerna och romanerna. Särskilt om du är en ung och vilsen pojkvasker mellan 15-18 år och vill finna dig till rätta i livet. Kan lova dig en och annan läsupplevelse som inte går av för haggor [sic].