Tidigare hade ordet ”miljö” en något annan betydelse än idag. Det var inte bara avgränsat till att i princip vara synonymt till ordet ”natur”. Miljö var snarare detsamma som omgivning, det som omgärdade det mänskliga livet. Tänk till exempel på ord som arbetsmiljö. Uppväxtmiljö. Bostadsmiljö. Och samtidigt som det var något som omgärdade oss, så var det också något som vi var och tog del av. Vi var en del av miljön.

I dagens debatt om miljöfrågor tenderar diskussionen ibland att hamna i dikotomin människa mot miljö. Vi förutsätts inte längre vara en del av ”miljön”. Men, menar Koos Neefjes, i den här boken – det är precis det vi egentligen är. Och det är av allra yttersta vikt när man arbetar med utvecklingsfrågor, eftersom fattigdom och miljöproblem hänger intimt samman.

Inte så att fattiga personer orsakar större miljöproblem (tvärtom, faktiskt, det är vi i de rika länderna som ställer till med störst problem), utan för att det är de personer som lever i närmast anknytning till ”miljön” som också lider mest av miljöförstöring. Alla vi människor är helt enkelt beroende av ”miljön” för vår överlevnad, men somliga människor är mer så än andra. En fattig bonde i något utvecklingsland är mer direkt utsatt för miljöproblem än undertecknad.

Det är grundtesen i boken. Neefjes försöker sedan dra upp lite riktlinjer för hur man kan utveckla strategier i riktning mot ökad hållbarhet. Ledordet är deltagande, ”participation” – utan att de som drabbas/påverkas av beslut får vara med om att fatta dem kan man aldrig uppnå hållbarhet. Med fallstudier från olika stöd som Oxfam gett världen över försöker författaren visa på både framgångar och mindre lyckade projekt.

Boken känns dock lite hattig. Den inleder med ett tämligen långt kapitel med ett ”vem är vem” i miljödebatten; korta referat av nästan alla namnkunniga (internationella) miljödebattörers åsikter. Viss tonvikt finns åt västerländsk miljödebatt, men författaren tar även upp många andra perspektiv. Kapitlet känns dock för kort för att ge en nyanserad bild av diskussionerna, men för långt för att fungera som en allmän introduktion. Det blir lite skolboksvarning på det…

Andra kapitel känns å andra sidan väldigt projektfixerade; tämligen konkreta riktlinjer för hur man kan/bör lägga upp ett enskilt biståndsprojekt, hur en miljökonsekvensbeskrivning kan fungera i det sammanhanget och så vidare.

Först mot slutet kommer det en något djupare diskussion om målet, och hur man kan nå dit (bortom de enskilda projekten). Jag saknar dock den riktigt svåra debatten, som handlar om avvägningar mellan olika mål. Tag exempelvis mega dammbyggen, som Neefjes med all rätt kritiserar. Så långt allt väl. Men om vi nu samtidigt vill ha energi, vad är alternativet till exempelvis dammbyggen? Misstolka mig inte; alternativ finns utan tvekan – men jag saknar en djupare diskussion om dylika svårare avvägningar i Neefjes bok.

För den som är inblandad i biståndsverksamhet och inte reflekterat särskilt mycket över miljöfrågan kan den här boken nog vara en god vägledning. Det är dock ingen bok jag i första hand skulle rekommendera till en lekman.