När man hör de två ovan nämnda orden tänker man på, den nu så populära, boken om Tsatziki. Men denna gången handlar det inte om honom utan om Nils och Alice som lyckas övertala föräldrarna att åka till Grekland på semester.

Det hela började då fröken i skolan ville att barnen skulle skriva om en fisk. Nils blev sjätte glad och bestämde sig genast för att skriva om sitt favoritdjur; bläckfisken. Lika besviken blev han då fröken sa att det inte var en fisk utan ett blötdjur. Mer besläktad med en snigel än med en torsk. Nils var dock envis och bestämde sig då för att göra en egen forskning om bläckfiskar och vad passar då bättre än att se en livs levande?

Boken fångar mig aldrig, inte på samma sätt som Nils fångar bläckfisken. Språket känns enkelt och ibland nästan tråkigt. Förvisso är den skriven för barn som ska kunna läsa den själva, men det kunde varit mycket roligare. Historien är halv-intressant. Säkerligen alldeles sann och upplevd och spännande för pojken som fick fånga bläckfisken. Men för mig som läsare, blir det inte lika häftigt. Jag vill att min läsupplevelse ska bli som en berg-och-dalbana och inte som veteranbilarnas lugna, stillsamma lunk.

Något som jag däremot uppskattar är de små insprängda faktarutorna som berättar om bläckfisken och det faktum att man i en skönlitterär barnbok skrivit en källförteckning som man enkelt kan använda sig av då man vill läsa mer om bläckfiskar. Det är bra!

Bra är även de söta illustrationerna. De ger känslan av att man läser Nils dagbok och frågan är om det inte hade blivit roligare och mer personligt om Nils själv hade skrivit texten. Framförallt gillar jag framsidan, med den dykande pojken, det turkosa vattnet och bläckfiskens armar. Att det turkosa fortsätter in i boken är kul. Turkosa teckningar och överskrifter. Som om man hela tiden befinner sig i närheten av Greklands varma vatten.

Tyvärr kan jag inte ge boken mer än en femma, för så kul är den inte.