Är det så att stor konst föds ur det enkla, det vardagliga? Georg Oddner har vridit och vänt på blommor och andra växtdelar och ur dessa skenbart enkla motiv utvunnit metaforer för mänskligt liv. Eller vad föreställer det nu egentligen?

En torr pingstlilja som lidelsefullt dansar med en ruggig urblekt vallmo. Ett sprucket granatäpple som gormar och skriker. En jag-vet-inte-vad torkad växtdel står världsfrånvänt och spelar saxofon. Några kronblad slingrar sig förföriskt och kan lika gärna beskriva livets tillkomst som en död i skönhet.

I en svit bilder återvänder Oddner till fotografins innersta väsen och den egentliga betydelsen av ordet fotografi = skriva med ljus. Bilderna visar ljusreflexer som silar ned genom träden i en park, eller… något helt annat.

Vad bilderna föreställer blir till sist något som betraktarens hjärna och hjärta får bestämma. Allt man kan säga är att det är väldigt vackert, sensuellt och en smula sorgset. Men där finns också lite hopp. De trasiga tufsiga blommorna upprätthåller mitt i all sitt förfall en slags värdighet och livsmod.

Werups poesi anknyter till bilderna, handlar om vardagliga saker som en kopp med sprucket öra och en knarrande stol men också om liv och död och kärlek. Så här kan det låta:

Något mycket litet som ändå, i sin ringa
utsträckning, motverkar undergången.
Något okuvligt. Lyssna! Något som
egentligen saknar både volym och tyngd.
Något närmast osynligt som ändå, trots
sitt ringa värde, håller rörelsen igång.
Lyssna, lyssna! Det pågår. Det dör.
Men det ersätts. Det ersätts.

Detta är helt enkelt en bok man kan återvända till, och försjunka i många gånger och ständigt finna något nytt i.