Ja, det är ju tråkigt att somliga inte kan växa upp ens efter nästan 15 år.

Vill fortsätta argumentaionen med att säga att boken suger fortfarande hästballe. Jag kommer fortsätta skära mig tills jag dör. JAG HATAR MITT LIV OCH VILL BARA DÖ!!!

För tyvärr klarar inte författaren av det.

Författaren ger en klar och tydlig bild av Hanna i egenskap av mobbningsoffer, och det är en bild som är obehaglig och väcker starka känslor hos mig och säkert andra läsare. Så långt är allting väl skrivet. Men dessvärre är inte författaren lika intresserad av att ge en bild av Hanna som förövare.
För är hon verkligen alldeles oskyldig? Hur behandlar hon exempelvis Katarina? Hur beskriver hon en företeelse när andra i klassen gör det, och sedan när hon själv gör samma sak?

Dessa stycken nämns bara i förbigående, oftast endast i någon mening eller så. Detta medan offer-aspekten tar upp resten av boken. Ändå kan vi utifrån boken urskilja att Hanna har varit en del av Katarinas mobbningsproblem i flera år, även innan historien tar sin början, och att hon inte tvekar över att vara det igen när hon ser personliga fördelar i det.
Jag ser två problem med det.
1) Det gör att hela boken tappar i trovärdighet, och sympatin för huvudpersonen får en bitter smak av självrättfärdigande.
2) Det sänder signalen att en huvudpersonen alltid har rätt, och eftersom vi alla är huvudpersoner i våra egna liv – har vi alltid rätt då? Kan vi släta över vårt eget ansvar, samtidigt som vi hårt dömer andra? X är alltid oskyldig. X är det alltid synd om. Därför kan X göra vad X vill?

Hade författaren klarat av att föra dessa diskussioner hade boken varit bra. Det hade gett en djupare syn på de strukturer som kan finnas i en klass, för väldigt många har genom livet varit både offer och förövare i dessa frågor. Det hade kunnat sudda ut gränserna mellan självklart gott och självklart ont, och även tagit itu med den självförnekelse vi ofta lever med som människor.

Men utan den diskussionen blir boken istället kontraproduktiv. Ett virrvarr av skuld och oskuld. Där författaren verkar vilja att vi bara ska ta ett perspektiv i en annars mångfacetterad och komplicerad fråga.

"Även om hennes problem är synliga, och man inser att hon har det ltie svårt ibland, så förstår jag ändå inte varför hon själv inte gör någonting åt saken ? Även om hon är rädd för att förlora någonting, ännu en vän, att bli sviken . jaha,? men hon har ju därför ingenting att förlora. jag skulle nog stå upp på mig sjävl lite mera. När jag läste så fick jag tanken att problemen uppstår hemmifrån"

det här tyder på att du inte alls har förstått dig på bokens huvudperson Hanna. hon har blivit sviken och krossad så många gånger så att hon inte längre skulle klara av att bli krossad igen! det skulle total bryta ner henne, förstöra henne, hon orkar inte bli sviken mer, för det gör ju så jävla ont, hon skulle aldrig stå ut med att bli trampad på, spottad på igen för det skulle få henne att sjunka till botten. det är just därför som hon inte tar kontakt med folk. hon är så rädd för att bli sviken igen och hon skulle inte klara av det, det är därför hon håller avstånd och flyr från alla människor och all den lycka hon annars faktiskt skulle kunna få när hon väl börjar gymnasiet och lämnar sin gamla hemska klass.
det var just detta som gjorde boken så ortoligt otroligt bra. författaren beskriv hennes känslor jätte bra.

så jag kan nog rekomendera denna bok till sådanna läsare som kanske ligger snippet högre och har varit med om lite mer. för det är klart att man tycker att en bok är dålig om man själv inte förstår sig på den.