Ryskt och otrevligt. Så beskriver Vladimir Nabokov pensionatet i förstlingsverket Masjenka. Ändå ligger det i Berlin. Tiden är 20-tal, och det är den ryska revolutionen som gjort den tyska huvudstaden så rysk, full som den är av exilryssar. Gästerna är också av synnerligen rysk litterär skepnad liksom själva romanen.

Vladimir Sirins, alias Nabokovs, Masjenka kom ut 1926. Pseudonymen hade Nabokov lagt sig till med i början av 20-talet. Först fyrtiofem år senare kom den ut på engelska under titeln "Mary" – och nu finns den på svenska.

Den dominerande gestalten är den gåtfulle Ganin, vitrysk officer. Han är fast i ett förhållande där kärleken flytt sin kos och kyssarna smakar gummi. Av en slump får han veta att hans livs första riktiga kärlek, Masjenka, ska komma till pensionatet. Hon visar sig nämligen vara gift med en av gästerna. En i Ganins ögon motbjudande man vid namn Alfjorov.

I minnet återupplever han sin korta men intensiva kärlekssaga. Ganins liv får plötsligt åter spänst mitt i exilens tomhet på det sjabbiga pensionatet. Han vågar skyggt drömma om en framtid med sin ungdomskärlek.

Av ett oblitt öde fick Nabokov under sitt liv känna på en sorts dubbel exil. Först tvingades den förmögna familjen Nabokov från S:t Petersburg fly undan den ryska revolutionen till en tillvaro i flera europeiska städer – bland andra Berlin. Vladimir hann skriva flera romaner på ryska, innan han 1940 lämnade Paris och for till USA för att undkomma de framryckande tyskarna. Då hade han redan inlett det kärleksförhållande med det engelska språket som skulle ge honom ett namn i amerikansk litteratur och ryktbarhet genom pedofilen Humbert Humbert i skandalsuccén Lolita. Men det låg långt fram i tiden när Masjenka blev till.

Det hindrar dock inte att den måste räknas till Nabokovs bästa böcker. Som all stor litteratur lever den i språket på ett så fullkomligt självklart sätt att man inte kan glömma den. Till det bidrar också översättaren Aris Fioretos som gett Masjenska – och Pnin (Norstedts) som kom ut för tag sedan – en underbar svensk språkdräkt.

Under ytan glöder minnena. Av Ryssland och av ungdomens starka intryck. Ganin minns plötsligt och främlingskänslan – förstärkt av exilens tomhet och pensionatsvistelsens tillfällighet – släpper taget för ett ögonblick. Han blir en skugga vars verkliga jag intensivt lever i minnena. Pensionatet är ju också själva sinnebilden för livets tillfällighet och påminner oss om den roll vi ytterst spelar vår stund på jorden – gästens.

Nabokov är detaljernas mästare. Hans apelsinlikör är sliskigt klibbig; han uppväcker med lätthet den unga kärlekens kyssvullna läppar och plågsamt ofullgångna erotik som ständigt måste kika över axeln för att vara beredd att parera omvärldens intrång. Så var han ju också en ung man, 26, när han skrev Masjenka.

Men Nabokov kan också åstadkomma en luttrad mans grimaser. Som när han låter en av gästerna, den åldrige poeten Podtiagin, ge en liten bitter kommentar om konstens roll.

De tyckte så mycket om att trycka mina bilder på kalenderblad. På nedre delen. Ovanför dagens recept.

Masjenka är tidlös litteratur. Den smakar bittert – och ljuvt av liv. Humorn finns där också. Dess grundtema är vårt livs: i dag här, i morgon borta.

Låt oss lyssna på de stora berättarna. För njutningens skull. Kanske blir vi också lite klokare av det.