När någon dör blir man ledsen, men man kan också bli arg. Arg för att den människan lämnar en och arg för att man aldrig mer kan prata med personen i fråga. Sen blir man arg på sig själv för att man blir arg på en person som precis gått bort. Det är svårt att bearbeta sorg och möta den på ett vettigt sätt, även om man är vuxen. Är man bara ett barn och någon närstående går bort är det svårt, om inte obegripligt. Hur kan man först bara finnas och sen bara vara borta. Det är väl inte möjligt?

Alma är en liten flicka som på ett mycket kärleksfullt sätt berättar om sin farmor. Sin älskade farmor som numera är död. Att farmor är död är svårt att förstå. Hon ser ju ut precis som när hon sover, frånsett att hon inte snarkar som hon brukar när hon sover middag.

Har du tänkt på hur underbara gamla människor kan vara. De är fulla av upplevelser som man kan få ta del av om man har tur. Riktig tur har man om man har mor- och farföräldrar i livet som kan berätta om när de var små och om när ens föräldrar var små. Almas pappa brukade leka flygmaskin och farmor berättade om när han trillade ner från vedbodstaket och slog sig. Ja, hennes farmor var en riktig mysig farmor, som alltid var snäll och hittade på saker med henne och berättade både om oknytt, pappas barndom och om himlen.

I himlen finns farfar. Så att farmor dör har en bra sak med sig. Nu får hon äntligen träffa farfar igen som hon tycker så mycket om.

I den här boken får vi följa ett barns bearbetning av sorgen då hennes farmor dör. Det är inte lätt att förstå att hon inte längre finns, för det kanske hon gör. Hon finns ju i himlen. Det vet både Alma och prästen. Vi får följa med på farmors begravning, men framförallt får vi följa med Alma i hennes tankar när hon tänker på alla saker hon gjort med sin farmor och hur glad hon blir när hon tänker på alla roliga saker de gjort ihop. Man får skratta fastän det är sorgligt.

Tanken bakom boken är bra, mycket bra. Det känns helt rätt att behandla en så svår sak på ett enkelt och begripligt sätt. Jag tror att den kan vara till hjälp för många och att den mycket väl kan användas i olika barngrupper i olika sammanhang. Det som gör att betyget dras ner på boken är att jag tycker att illustrationerna är aningens platta och tråkiga. Lilla Alma ser ut som en gammal gubbe och det ska väl inte små söta flickor göra, eller? Dessutom känner jag aldrig att jag kommer in i boken och dras in i den så som jag brukar göra i böcker som är bra. Jag vill bli trollbunden, inte bara hänga med.