I alla tider har människan haft en önskan att omforma naturen. Tidvis, det må erkännas, har man låtit naturen efterlikna sig själv. Men så fort möjligheten och tiden funnits så har man varit där och petat. Om man vandrar omkring i en vanlig park i t.ex. London eller Kalmar blir det uppenbart att det finns ingen hejd på mänsklighetens vilja att omforma, tukta och beskära. Blomrabatt här och gräsmatta där och gud nåde den blomma som vågar hoppa ut på gräsmattan.

Vi älskar våra parker. De är ju så lagom mycket natur. Inga dyhål att trampa ner i eller snår att forcera där man tappar glasögonen. Nej, rena gröna ytor där man bekvämt kan lägga sig med en tidning över ansiktet som skydd mot solen och njuta av trädens sus och fåglarnas drillar. Men det mänskliga ögat vill också ha omväxling och därför har parkerna till exempel formklippta häckar. I trädgården Levens Hall i England har till exempel buxbomen formats så man tror sig förflyttad till Alice i underlandet.

I parker kan man också ofta finna små platser kringväxta av t.ex. väldoftande rosor där man kan gömma sig en stund från den grymma omvärlden. Gärna med en soffa inom räckhåll så att man kan sitta bekvämt.

När jag tittar på Webbs bilder får jag den där känslan av att så här skulle det se ut om Gud förvånat tittar ner på oss från sin himmel, skakar sitt skägg och mumlar för sig själv.
-Vilka underliga sysselsättningar dessa varelser hittar på, men dom verkar ju ändå trivas med sitt värv. så på det hela taget är nog det där med parker en god sak.

Det är svårt att låta bli att tänka på engelsmannen Martin Parr eller Lars Tunbjörk när man ser Webbs bilder. Men där de två förstämda skriker ut sitt budskap har Webb en mer lågmäld kontemplativ ton. Bilderna är undantagslöst tagna mitt på dagen, en tidpunkt då ljuset anses som hopplöst av de flesta trädgårdsfotografer. Men Webbs avsikt är uppenbarligen inte att försköna. Snarare att med ett humoristiskt anslag visa hur tafatta våra försök att omforma naturen blir. Han vill också visa med vilket allvar och med vilken hängivenhet vi bygger upp och utnyttjar våra parker.

Landskapsarkitekten Torbjörn Andersson skriver i en inledande essä om hur trädgården och parken genom historien varit en sinnebild för paradiset.

Det näst bästa sättet att uppleva paradiset är alltså genom att läsa denna bok. Det bästa är att ta med sig sin favoritkudde ut i närmsta park, lägga sig ner och bara njuta. Snart, snart när det blivit lite varmare.