Homeros, Odysséen har nog de flesta någon gång i livet kommit i kontakt med, på gott eller ont, och de flesta känner nog också till James Joyce roman Ulysses som bygger på samma stoff. Den klassiska berättelsen om den hemvändande krigarhövdingen Odysseus har således attraherat ett flertal berättare genom historien och Eyvind Johnson sällar sig till denna skara med Strändernas svall.

Samma historia alltså men ändå inte. Det är samma namn på karaktärerna och miljön såväl som topografin stämmer in men där tar också likheterna slut. Den Odysseus som Johnson lyfter fram är en nyanserad person, en vanlig människa skulle man kunna säga. Vi möter en ångerfull krigare som är mycket väl medveten om de handlingar han utfört i kriget mot trojanerna. Hyllad, javisst, en stor krigare med många bragder bakom sig men också med fruktansvärda minnen. Dessa minnen tränger ständigt fram och tvingar honom till insikt och han är trött på det. Odysseus har dödat Astyanax, Hectors lille son och detta plågar honom, vilket är förståeligt och det gestaltas förträffligt i boken genom Johnsons lek med inre monologer.

Man känner att det är en plågad själ som Odysseus besitter och det förstärker också intrycket av den längtan efter lugn och ro som hjälten har. Man upplever att Johnson fyller i de luckor som Homeros lämnat och låter oss ta del av den egentliga historien. De otroliga äventyren, som Odysseus och hans män råkar ut för, under den brokiga färden från kriget, trivialiseras och tas ned på jorden lika skoningslöst som Odysseus behandlat sina fiender. Den enögda cyklopen är en vulkan som endast i hjältens fantasi förvandlas till ett fientligt monster. Vattenmonstren är även de lögner och fantasier och den för ett epos obligatoriska nedstigningen i dödsriket är i Johnsons version endast ett foster framburet av feberdrömmar. Odysseus förvandlar verklighet till fantasi medan Johnson gör tvärtom.

Lögnerna gör honom förvisso till hjälte och sånger kommer att skrivas om honom men han blir inte fri från sin skuld. Skulden är ett genomgående tema i boken och det tidigare nämnda Astyanx-motivet är det som leder in mot bokens kärna. Hectors son var oskyldig och ett offer för något han inte var delaktig i, likafullt mördades han och han var inte ensam om sitt öde. Oskyldiga blir alltid offer där våld drar fram, vilket våld det än gäller. Vilken tid man lever i spelar därför ingen roll, vilket också gör boken lika aktuell nu som när den kom ut strax efter det andra världskriget.

Som alla vet kommer Odysseus hem till slut men inte ens här väntar friden, de tärande friarna måste först försvinna och återigen blossar våldet och döden upp. Brutalt och skoningslöst röjs de ur vägen och skapar därigenom nya svallvågor på det redan upprörda havet och kluckandet mot stränderna kommer att fortsätta…

Efter att ha fått möta de mänskliga människorna i Johnsons Stränderna svall, lärt känna svinaherden Maios och på ett nytt sätt stiftat bekantskap med den åldrade, Sköna Helena och alla de övriga karaktärerna i Strändernas svall känns Homeros stolta epos långt borta. Det är kanske det som är storheten med en god berättelse, att det går att göra så mycket med den. Man kan vrida och vända, parodiera, travestera eller lyfta till skyarna och varje gång kommer något nytt fram i dagen som tidigare legat i skuggan. Den sista berättelsen om Odysseus är säkert inte skriven.