I Birgit Häggkvists bok Försöksråttan har hela det djuriska perspektivet överförts till den mänskliga världsordningen. I fyra noveller kliver jag in i den djungel där endast en lag råder.

Det är skolgårdens vardag som möter mig. Det är en vardag där det gäller att äta eller ätas. I Försöksråttan befinner jag mig plötsligt mitt inne i centrum av gängtillhörighet och utanförskap. Det är mobbarens tankar jag läser. Hela klassen, ja, även läraren följer mobbarens minsta vink. Alla förstår instinktivt att det är lika bra att följa strömmen. Den som inte följer med kommer automatiskt att hamna på den andra sidan, på fel sida, på de ensammas sida.

Visst hade de alla varit Lottas vänner innan gängledaren sa det där med råttan, men det var ju bara för att de inte tänkt på att Lotta var äcklig förut. Nu när alla i klassen visste att hon var äcklig så fanns det ju intet annat sätt att skydda sig mot äcklet än att förskjuta henne längre och längre ner i sin äcklighet så att den inte kan smitta någon annan. Därför var hela världen som genom ett trollslag förvandlad till Lottas fiender. Lotta däremot låtsas som om inget, absolut inget har hänt. Det enda som inte får inträffa är att Lotta erkänner att det görs så vidriga saker mot henne, för om hon erkänner skulle ju allt vara sant och hon skulle vara precis så äcklig som de andra säger att hon är.

Det är så otröstligt att läsa. Jag vrider mig och tänker att så här går det väl ändå inte till? Jag försöker att minnas min egen högstadietid men minnet slinter. Jag frågar mig om det verkligen är så att ingen bryter sig in i cirkeln och tar parti för den som står där ensam och utlämnad? Dessvärre vet jag ju redan svaret, ingen är det som tar ställning. Det gäller att rädda sitt eget skinn. I Lottas värld finns det inte ens vuxna som träder in.

Det är en hård och djurisk bild av människan som serveras i Häggkvists bok. I alla de fyra novellerna är avsaknaden av medmänsklighet talande. Det skulle vara enkelt att tala om Foucault och om maktteori men till vilken nytta? Istället för att dra paralleller låter jag mig släppa fram min rädsla. Försöksråttan är otäck. Den tvingar mig att se en sanning som jag helst blundar för. Läsningen är plågsam. Den som har makten utnyttjar den till max och den som är maktlös fortsätter att så vara i all evighet. Ingen rättvisa existerar och det är ingen som gör något åt det. Tiden bara mal sakta fram emot det som är orubbligt.

Det finns linjer som håller de fyra novellerna samman. De kan stå var och en för sig men de skulle därmed tappa en del av den förtätning som denna upprepning av det outhärdliga ändå ger. Kanske kan jag även med lite god vilja se fortsättning på vissa trådar i de respektive novellerna. Birgit Häggkvist bygger upp något mycket obehagligt men vad förväntas av mig som läsare nu sedan jag blivit skrämd? Skall jag förändra världen eller skall jag skämmas när jag åter faller in i mönstret?