Innan boken egentligen har börjat, börjar den. På pärmens insida finns en gammal karta, den är sliten och i ena kanten är den lagad med en bit tejp. Den föreställer Stockholm, fast inte som det ser ut idag. Det är länge sedan. Hur länge sedan får man reda på när boken börjar på riktigt.

Året är 1628 och vi befinner oss som sagt i Konungarikets Sveriges huvudstad, Stockholm och det är Gustav II Adolf som är kung. Eftersom Sverige låg i krig mot Polen hade kungen bestämt att ett stort skepp skulle byggas. Ett skepp som skulle vara maffigare än alla andra och ha fler kanoner än alla andra.

Historien om Vasa-skeppet är som en saga, fast med ett olyckligt slut. Denna sagan börjar dock precis som den ska med "Det var en gång." Men det är något som inte stämmer med Vasa-sagan, det är nämligen inte Vasa som är huvudpersonen, det är en liten gris som heter Lindbom som fått den rollen i den här boken. (Vill man läsa en bok med Vasa-skeppet som huvudperson rekommenderar jag Sagan om Vasa av Bertil Almqvist.)

Lindbom bor med en massa andra grisar hos Grisa-Jonas. Illustrationen över Lindboms hem är helt otrolig, ur den kan man läsa ut så mycket mer än att han bodde i en stia. Illustrationerna är rakt igenom hela boken mycket bra. De är enkla och tydliga men ändå väldigt detaljrika. De ger en mycket illustrativ bild över dåtiden. Man kan se vilka grönsaker som odlades, hur husen såg ut, djurlivet och miljön, vad människorna hade för kläder och verktyg. Allt är väldigt tydligt och bilderna kan var för sig representera historian, troligen också användas i historieundervisningen. Färgerna är mättade och ger ett dovt, lite gammaldags intryck, vilket förstärker de färgrika, klara detaljerna på Vasa-skeppet. Härliga bilder med mycket inlevelse och känsla för historien.

Parallellen mellan Lindbom och tjuren Ferdinand känns påtaglig. Lindbom är inte intresserad av slottets gyllene spiror eller av kungen. Han sitter hellre i sin lerpöl… En dag kommer dock en man och pratar med Grisa-Jonas och säger: det var en fin gris, honom vill vi ha! Sedan släpas Lindbom genom stan (på samma sätt som Ferdinand dras in på tjurfäktararenan.) för att tas ombord på skeppet som en del av matförrådet. Väl ombord träffar han några andra djur och genom att få följa Lindboms äventyr påväg ut ur skeppet, när han försöker fly, får vi kännedom om hur Vasa såg ut på insidan.

Att Vasa sjunker under sin Jungfrufärd det vet vi, men hur det går för Lindbom tänker jag inte avslöja. Vill man veta om denna sagan har ett lyckligt slut eller inte får man läsa boken själv. Men boken slutar inte riktigt än. Även på insidan av pärmens baksida finns en karta, denna är uppdaterad och visar en aktuell kartbild över Stockholm, där Vasas korta jungfrufärd är streckad. Men någon har slarvat och ställt en kaffekopp på kartan så den lämnat fläckar efter sig. Detta är en läcker detalj som gör kartan till något mer än en karta, man måste fundera lite över vem som satt muggen och spillt kaffe på kartan. Detta är något som jag tycker finns med i hela boken. En vilja att berätta en historia och en vilja att krydda den med detaljrika bilder eller små textepisoder, som när de andra djuren kallar Lindbom för landkrabba, lipsill och surpuppa och han blir så arg för han är minsann en gris och inget annat.

Detta är en bra bok som man kan läsa flera gånger, om inte annat för att titta på bilderna. Men kom ihåg att det är en bok om en gris som befinner sig på ett skepp och inte om ett skepp som har en gris ombord.