The Road To Los Angeles är den 20:e titeln i Canongates underetikett Rebel Incs klassikerserie, en klassikerserie som inkluderar böcker av författare som Richard Brautigan, Knut Hamsun, Nelson Algren, Jack London och Alexander Trocchi, den innehåller säkerligen flertalet ypperliga titlar, Brautigan är exempelvis en personlig favorit. Den torde också utan tvekan vara en av de snyggaste bokserier som någonsin tryckts, bara det orsak nog att samla på sig böcker ur denna serie.

The Road To Los Angeles är också den första delen i den fyra böcker långa serien om John Fantes alter ego Arturo Bandini. Romanen färdigställdes redan 1936 men blev aldrig publicerad, förmodligen eftersom den ansågs för provokativ. Först 1985, två år efter Fante’s död publicerades den av Black Sparrow Press. Övriga delar i serien är Wait Until Spring, Bandini (1938), Ask the Dust (1939) och Dreams From Bunker Hill (1982), endast den sistnämnda har ännu inte givits ut i Rebel Incs klassikerserie. Ingen av dessa titlar finns så vitt jag vet tillgängliga på svenska, faktum är att ingen av hans böcker tycks göra det.

I The Road To Los Angeles försöker sig Fante på något av det svåraste man kan ta sig för i berättande konst, han försöker förmedla en berättelse om en motbjudande person och få det att fungera. Ett av de mer lyckade försöken i denna genre måste sägas var Martin Scorceses Tjuren Från Bronx (filmen med andra ord), både Robert De Niro och Jack Nicholson är ju sådana skådespelare som vid flertalet tillfällen lyckats gestalta den här typen av motbjudande karaktärer och fått det att fungera, mycket för att man också lyft fram andra sidor av karaktärerna, beväpnat dem med humor eller visat på goda sidor hos dem trots allt, eller helt enkelt genom att göra deras levnadsöden så sorgliga att man måste känna med dem.

Att få en berättelse om en motbjudande person att fungera inom litteraturen är dock mycket svårare, den enda lösningen är nästan att bestycka historien och/eller karaktären med så mycket humor och på ett sådant sätt att den motbjudande karaktären blir en fundamental del i denna humor, annars fungerar det inte, åtminstone inte för mig. Jag har exempelvis aldrig förstått mig på människor som hyllar Bret Easton Ellis, för det första så, utifrån den novellsamling jag orkat mig igenom av denne, har jag dragit slutsatsen att han är en i det närmaste talanglös och följaktligen gravt överskattad författare och för det andra finner jag alltid människorna i hans berättelser motbjudande.

Fante lyckas dock utan tvivel bättre i The Road To Los Angeles, det finns ett stort mått humor på bekostnad av Arturo Bandinis karaktär.

Arturo är en 18-åring med grava narcissistiska drag som läser böcker av Nietzsche, är övertygad om att han uppfyller kraven för att vara en av dennes övermänniskor, är vidare övertygad om att han är intelligentare och mer bildad än alla i sin omgivning, tycker att den kristna tron är förkastlig och har kommit fram till att han är en ytterst begåvad författare, något som kan tolkas som ytterligare ett problem för somliga alltså, det är svårt också att skriva böcker om författare, men i fallet med Bandini blir det aldrig något problem, det blir aldrig någonting man stör sig på, dennes övertygelse om sin egen förträfflighet som författare passar perfekt ihop med hans karaktär och känns bara helt rätt.

Arturo bor tillsammans med sin mor och syster och ett antal papperskvinnor som han klippt ut ur diverse tidningar och ägnar mycket tid, något som han skäms för, övermänniska som han är.

Han tycks aldrig kunna hålla kvar ett jobb, antingen är han för slö för att jobba eller så stjäl han från arbetsgivaren. Han föraktar alla i sin omgivning som å sin sida föraktar honom och skrattar honom rakt upp i ansiktet. Den enda som tycks tycka om honom på riktigt är butiksägaren Jim, likaså tycks denne vara den enda som till fullo går på Bandinis högtravande svada av obskyra och hemsnickrade monologer och faktiskt på allvar tro att denne är intellektuell och bildad, förmodligen hänger dessa tvenne ihop, men till slut får han till och med Jim att förakta honom när han för denna förkunnar att han är kommunist.

Arturo lever till stor del inne i sitt huvud i en fantasivärld där han kan bli löparkung, hyllad författare eller mytomspunnen kvinnotjusare, han befinner sig i denna värld när han med ett luftgevär nere vid vattnet ägnar sig åt att ha ihjäl mängder av krabbor, till och med ”krabb-prinsessan”, för Arturo Bandini är hård men rättvis.

Den längsta meningen i boken Bandini skriver är på 438 ord, den längsta han sett förkunnar han stolt och som ett stort fan av extremt långa meningar så blir jag mäkta imponerad.

Personporträttet är skarpt och The Road To Los Angeles är en väl genomförd historia, men Bandini är litet för motbjudande för att jag skall kunna lyckas slå mig till ro och känna med honom, man väntar bara på nästa gång han skall säga eller göra någonting man inte vill att han skall göra, som i svenska komedier som bygger på att huvudkaraktären beter sig korkat och hela tiden försätter sig i pinsamma situationer, det blir varken roligt eller underhållande utan oftast endast beklämmande. Men jag vet inte, någonstans gillar jag ändå boken, det kanske bara är jag som är en vekling och inte klarar av att läsa böcker om pinsamma alternativt motbjudande karaktärer. Om du älskar att hata huvudpersonerna i böckerna du läser så lär du dock sällan hitta en mer klockren bok än The Road To Los Angeles, själv få jag väl återgå till att läsa Gösta Knutssons böcker om Nalle Lufs, som kan sägas vara något av en motsats till Arturo Bandini.