Recension

: Minnen, bara minnen
Minnen, bara minnen Lars Gyllensten
2000
Albert Bonniers förlag
8/10

Vykort ur det förflutna

Utgiven 2000
ISBN 9100571407

Om författaren

Lars Gyllensten är född 1921. Han utbildade sig till läkare och var länge verksam vid Karolinska institutet, ett arbete som till en början bedrevs parallellt med författarkarriären. Valdes in i Svenska Akademien 1966, var dess sekreterare 1977-86 men lämnade sedermera sällskapet efter ”rushdieaffären” 1989. Gyllensten har givit ut ett 40-tal böcker.

Sök efter boken

Lars Gyllensten påpekar i sitt förord att memoarer bör närmas med misstänksamhet. Minnet, som han liknar vid vykort ur det förflutna, är å ena sidan inte helt pålitligt utan korrumperat av tillrättalägganden, å andra sidan förefaller det förvånansvärt ofta stå självständigt och objektivt. Det kan vara bra att ha med i bagaget inför läsningen.

En utgångspunkt är att på måfå ögna genom personregistret längst bak. Där radas intrigörerna upp på ett sätt som för tankarna till en deckare.

För att ta ett exempel ur högen: "Delblanc, Sven; berömd författare, litteraturvetare, grym smutskastare."

Det ger en föraning om vad som fick kvällspressen att ropa skandal långt innan boken släpptes, och det medför en lockelse att börja läsningen någonstans mitt i boken, strax innan Gyllensten väljs in i Akademien.

Jag måste erkänna att jag förfor på detta sätt; bläddrade snabbt genom den första hälften av släktförhållanden och ungdomsminnen för att få ta del av Gyllenstens dagsedlar. Den som får mest på pälsen är Sture Allén (i personregistret betitlad "prestigelysten myglare"), Gyllenstens efterträdare på sekreterarposten och tillika hans störste antagonist.

Inte bara "rushdieaffären" blir föremål för revision och vidräknelse, även spelet runt nobelprisfrågor, ekonomi och fastighetsaffärer nagelfars tämligen noggrant. För den intresserade är det här rolig läsning. Språket är naturligtvis fläckfritt, lätt och ledigt.

Men när jag omsider återvänder och läser boken från sin början, möts jag av Gyllenstens hela släkt, uppradade och avbetade sida efter sida. Det känns litet som att läsa släktens Vem är vem och blir aldrig speciellt underhållande.

Nej, åter till tiden efter 1966. Anekdoter och personteckningar serveras med kvickhet och bjuder många komiska poäng. Påhoppen är inga nidbilder direkt, men inger en känsla av revanschlystnad som i sin tur slår över till rent personhat, utgjutet över levande som döda. Och det är väl i och för sig okej, men vad som stör är avsaknaden på självreflektion. Vad tänkte karln, vad kände han?

Fram träder bilden av en pedantisk arbetsnarkoman -fläckfri och konsekvent, men med fordranden intill det orimliga. Jag vet inte om den bilden är sann, för Gyllensten slingrar sig runt sin egen person som en orm som aldrig klämmer till.

Kanske ett svar ges i det "Epitafium" som avrundar minneskavalkaden. I en monolog mellan sig själv och samvetet resonerar Gyllensten över hur han levt sitt liv och om det varit lyckligt:

Jag har alltid varit opersonlig, utanför mig själv. Jag har aldrig varit på plats i mitt liv – ofta jagad av mål och strävanden, ivrig, förbittrad, ambitiös /. med ett stort avstånd mellan mina handlingar, kanske mina engagerade handlingar, och den jag är eller var bortom alla mina manifestationer.

Det är tvivelsutan att det är den första av dessa personligheter som skickat de flesta vykorten i Lars Gyllenstens memoarer, Minnen, bara minnen.

Textutdrag (Visa/göm)

Anders Edwartz

Publicerad: 2001-01-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 17:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #73

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?