Recension

: Namedropper
Namedropper Emma Forrest
2000
Forum
8/10

Att vara manisk med stil

Utgiven 2000
ISBN 9137110691

Om författaren

Emma Forrest har varit journalist sedan hon var knappt 15 år. Hon är uppväxt i London och det var där hon startade sin skrivarkarriär, men nu bor hon i New York. Hon var inte ens 20 när ”Namedropper” skrevs. Boken är till viss del självbiografisk.

Sök efter boken

Måste säga att titeln Namedropper gav en del negativa förväntningar, tänkte att den säkert skulle vara en ganska så ytlig och babblig bok på ett jobbigt sätt. Men till min stora glädje var den inte alls så fjollig som jag väntat mig. Den var helt trevlig.

Viva är 16 år, bor i London hos sin homosexuelle morbror, som hon växt upp hos. Att mamman försvunnit är inte något hon sörjer, hon är övertygad om att det bara varit fördelaktigt för hennes utveckling att vara moderlös.

Hennes bror, min morbror Manny, är den bästa förebilden nån flicka kan önska sej. Han har lärt mej att alltid döma hunden efter håren och att den största gåva man kan få är att aldrig behöva göra nåt man inte vill.

De två har samma smak vad gäller klassiska filmstjärnor och artister. Husguden är Liz Taylor. Är något jobbigt eller ledsamt kan man alltid vända sig till henne och få tröst.

Till och med i svartvitt glöder hennes ögon violblå. Det finns ögonblick i livet som inga metafysiska dikter eller Joni Mitchell-texter kan tränga igenom. Men Liz ögon kan.

Viva är knappast flickan som skulle komma etta i en "Fötterna mest förankrade i marken"-tävling. Hon glider mest bara runt. Skolkar, går på bio och ser klassiker (så klart), klär upp sig som sina idoler, träffar musiker som hon blir besatt av, och lyckas däremellan tänka alldeles för mycket och analysera saker sönder och samman. På något sätt har hon ändå koll. Hon vet vad hon har, och vad hon egentligen kan förvänta sig att få. Men finns det någon anledning i världen att nöja sig? Är man fantastisk inuti så ska man ha det bästa. Så är det bara. Och Viva inser värdet i att inte slösa bort sina kvalitéer på någon ovärdig.

Boken är skriven i monologform, Viva berättar vad som händer, hur hon tolkar det och vad hon tycker om det. Hon reflekterar över världen genom ett filter uppbyggt av kändisar.

Mina drömmar befolkas av män som ser ut som Gabriel Byrne och pratar som Dick Van Dyke och kvinnor som ser ut som Sophia Loren men är dubbade med Helena Bonham Carter. Jag bryr mig inte om om uttalet är äkta. Jag kan inte förstå vad som är så bra med att vara äkta. Gammeldans är äkta. Är det inte större utmaning att vara konstlad? Det krävs åtminstone lite inspiration.

Viva själv drömmer om ett lyckoliv, ett filmstjärneliv mitt i alla andras vardag.

Jag skulle vara ihop med gamla män om det innebar att jag var beundrad. Det är allt jag önskar i livet, för Guds skull. Jag vill höra att jag är skitsnygg och fantastiskt intelligent och helt annorlunda än alla andra kvinnor på jorden. Eller att mitt hår luktar gott.

I mina ögon är Viva en hjältinna. Hon går fram genom livet, trots att det ofta är förfärligt. Hon kan hantera det, eller hon kanske inte kan, men hon går i vilket fall vidare på ett eller annat sätt.

Visst finns det en del partier i boken som inte känns så givande, speciellt när Viva blivit kär i den självdestruktive mirakelvackre Drew och blir totalt upphakad på honom och inte kan tänka på något annat. Fast det är ju i och för sig precis så det är när man blir dödligt kär i någon. Och till och med då uttrycker hon sig fantastiskt:

Nu måste jag leva resten av livet i mitt rum där jag kan dyrka en plats som är helgad åt Drew och hålla mej undan från det maskulina samhället. Jag ska bära svart till den dag jag dör, för att jag älskar honom så mycket och för att det får en att se så smal ut.

Så det går ner det också. Det kanske är lite tjatigt emellanåt, men det är sannerligen snyggt. Överhuvudtaget är språket fyllt med roliga uttryck och formuleringar. Personligen kan jag inte annat än älska talspråk, jag faller hårt i marken när en manisk röst börjar tala oavbrutet, och Emma Forrest håller mig kvarliggande där fram till bokens sista sida.

Namedropper är inte bara en bok med snyggt språk och rolig handling, den sätter också fingret på en rad saker som känns nya och befriande att se nedpräntade på papper. Sådant som man inte ens lagt märke till att man faktiskt funderat över, förrän man plötsligt finner sig själv tänkande "JA, precis så är det ju!". Samtidigt är det många saker som tar väldigt stor plats i Vivas huvud, som kanske inte är så fantastiskt insiktsfulla eller geniala. Men för min del är det helt okej, Viva må vara hur ytlig hon vill emellanåt. Det är en ärlig röst som talar, inget hycklande pretto-snack här inte. Alla tankar är viktiga.

Ordet som bäst beskriver känslan som läsning av Namedropper ger, är helt klart "njutning". Njutning som i att sippa på en rosakrämig babydoll-drink man aldrig vill ska ta slut. Boken har förmågan att tvinga mig att glömma att det finns saker jag egentligen måste göra mycket mer än att läsa den. Det är en bra egenskap för en bok.

Det här är Emma Forrests debutroman, och jag vill ha mer av hennes penna. Helst nu meddetsamma.

Anna Carlsson

Publicerad: 2000-12-31 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-18 19:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #70

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?