Den här boken består av en samling krönikor om klassisk musik. Den som läser och tror sig finna musikaliska kunskaper om verk och upphovsmän håller dock fel bok i sin hand. Inte heller gör den sig speciellt bra som inkörsport för den ovane lyssnaren, för detta är den alltför snäv i ramarna.

Nej, inte något av detta, för som vanligt när det gäller Greider vidgas perspektiven både inåt och mot yttervärlden och som själva titeln – Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi – skvallrar om är detta just personliga reflexioner över musikens betydelse i livet.

Här finns tankar om det perfekta i Bachs orgelmusik, Chopins aristokrati, Beethovens symfonier och allt det som vi vant oss vid, men som grundbult i bokens texter (och kanske i allt Greider skriver) finns kopplingen till ideologierna, revolutionerna, världssvängningarna.

T ex förundras och avskräcks han inför den exempellösa framgång som lågprismärket Naxos haft.

Som alltid när kapitalismen tar nya tigersprång rakt genom kulturens mest upphöjda sfärer går det genom sådana som mig – den typiske vänsterradikalen – en rysning av både fascination och äckel.

Det vittnar, förutom en viss självinsikt, om bokens centrala tema de spretiga texterna till trots. Man frågar sig: för vem skapades musiken? Vem lyssnar? Den klassiska musikens utbrytningsförsök från salonger och konserthallar går paradoxalt nog genom marknadsekonomin.

Greiders språk är alltid vitalt och gärna en gnutta vardagspoetiskt. Han rör sig genom rymd och tid: åker bussen över Västerbron och lyssnar på Mahler, sitter i Sundsvall på kongress och funderar över hur Östtysklands nationalsång lät, återvänder till mötet med Mozart i pojkrummet i Vingåker osv. Hörlurarna och cd-spelaren är alltid med.

Och kanske är det så att den klassiska musiken genom nya tidens teknik kommer till sin fullaste rätt. Tänk bara hur perspektiven kan vidgas, nya plan öppnas. En resa genom sommarsverige till tonerna av Stenhammar vinner förmodligen både landskap och musik på. Eller att en blytung novembereftermiddag stå och blicka ut över diset med Sibelius i lurarna.

Greider påpekar i förordet att hans bok som kurslitteratur är principiellt omöjlig. Det stämmer, det är en bok som på sin höjd sträcker mellan Stockholm och Göteborg sittande på tåg.

Ibland räcker det mer än väl.