Recension

: Danslärarens återkomst
Danslärarens återkomst Henning Mankell
2002
Ordfront
8/10

Vilken är dödens dans?

Utgiven 2002
ISBN 9173248460
Sidor 456
Först utgiven 2000

Om författaren

Henning Mankell föddes 1948 i Stockholm och växte upp i Härjedalen. Han är verksam som författare, dramatiker och regissör. Mankells böcker har översatts till fler än 40 språk, och hans mest kända böcker är kriminalromanerna om Kurt Wallander.

Sök efter boken

Jag tycker om att läsa böcker fort, att forsa som en älv genom sidorna och aldrig behöva stanna upp. Ur den synpunkten är Danslärarens återkomst fantastisk. Det går att läsa den från pärm till pärm utan att andas eller göra uppehåll, det är storslaget. Undrar om det är de korta meningarna som gör det?

Danslärarens återkomst är ingen ovanlig deckare, men den är välskriven. Den är lite sävlig, poliserna är normala människor med familj, barn och sjukdomar. Det enda som egentligen smolkar min bägare är att poliserna dessutom har kroppsliga känslor för vackra kvinnor och dylikt. I den perfekta deckaren är poliserna och gärna alla andra assexuella. Tyvärr dog väl den typen av böcker i stort sett tillsammans med Agatha Christie.

Det som gör att jag blev så förtjust i Danslärarens återkomst är att den är lagom förutsägbar, tillräckligt spännande och välfylld av detaljer. Den är dessutom lite mer än bara en lösning på ett mord. Den beskriver huvudpersonen Stefan Lindmans resa genom den första tiden med cancer både bokstavligt och själsligt. Danslärarens återkomst har flera tänkvärda sidor, nazismen som de flesta människorna trodde var död existerar i allra högsta grad men i en farligare skepnad än skinnskallarnas. En inte alltför originell reflektion kanske men en tanke som tål att upprepas och inte gömmas undan. Deckare med nazistiska undertoner är i regel spännande, särskilt om det handlar om gamla svenska Hitler-anhängare, plötsligt hamnar ondskan närmre hem, det kunde varit mina morföräldrar… Jag kan riktigt gotta mig åt hemligheterna som kommer fram, jag kan fantisera ihop egna ruskiga historier om vad som kanske gömde sig i den gamla grannfruns klädskåp.

Det här är min första Mankell-bok, jag har tidigare bara sett hans filmatiserade alster. Jag har ingen aning om ifall den är bättre eller sämre än hans tidigare. För mig var det en riktigt trevlig förstabok och trots att det går så fort att läsa den känns ändå berättartempot ganska makligt. Om man som jag gillar välformulerade böcker i relativt långsamt tempo, med vanliga människor är den här ett bra köp. Snygg på utsidan är den också.

Stina Kållberg

Publicerad: 2000-11-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 19:08

Kategori: Recension | Recension: #20

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?