Det här är en splittrad bok. Den innehåller allt från dikter till reseskildringar, allt från manus för en pjäs till filosofiska essäer. Men främst av allt innehåller den en lång rad tankar och känslor. Boken inleder med titeln/monologen ”Oskuld”, den kanske bästa, och mest självutlämnande text, som Jonas har skrivit.

Jag förlorade min oskuld den 2 april 1978.
Jag blev våldtagen av en gubbe, inlåst i en lägenhet på Söder i Stockholm
[...]
Min oskuld blev kvar i en säng som luktade av smutsiga lakan och gammal äcklig gubbe, i en lägenhet någonstans på Söder i Stockholm. Där kan den få vara.
Min oskuld var mig till inget skydd och ingen nytta.
Min oskuld var fullkomligt värdelös.

Det här korta lilla stycket, enbart två sidor, är tveklöst bland det mest lysande jag har läst. Kanske det allra bästa? Jonas visar sig på en gång så utsatt och svag, men samtidigt så otroligt stark med en vilja att fortsätta, gå vidare, trots det som hänt. Och han försöker också sprida denna styrka: ”Frihet är inget man får till skänks. Frihet är något man erövrar.”

Jonas, ja, för boken är så personlig, så självutlämnande, att man känner sig du och kompis med honom redan efter ett par sidor. Han släpper oss in under huden direkt. Vi får följa honom då han blir våldtagen av en Elvis Presley-imitatör i Amsterdam. Han beskriver ingående sin rädsla för att flyga. Vi tas med till Thailand där den buddhistiske prostituerade dragqueenen Bon försöker få Jonas att ta honom med, bort från Thailand. Jonas reser till Las Vegas för att upptäcka ”som om”-kulturen – det imaginäras land, den glättiga ytans kommersiella rike. För att inte tala om den av Walt Disney totalt regisserade staden Celebration. Men hade han verkligen behövt resa så långt för att upptäcka det – hade inte promenad genom Sturegallerian i Stockholm räckt?

Han reser vidare till Kina, bara för att upptäcka samma påklistrade kulisser där. Han skildrar samen Aron som flyttar söderut, till Överkalix, för att uppleva värmen, och beskriver kärleksfullt det lilla samhället Adak, långt inne i Västerbotten, där han fick skriva autografer på folks traktorer. Och vi får en kärleksförklaring till hela Sverige – ”Mellanmjölkens land”, där alla går omkring med blå plastöverdrag på fötterna inne på sjukhusen (ända tills den dag då vi alla dör av fotcancer; ”Då säger vi Attans också! och gör nåt annat.”). Samt förstås anledningen till varför Hamburg behövs:

Bredvid konditoriets uteservering där man fikar står en skylt på trottoaren som talar om att ikväll klockan 18 00 är det runkparty i porrbutiken vägg i vägg.
Jaha jaha, tänker man och mumsar vidare på sin tårtbit. Här är en grönsakshandel, här är en stripteaseklubb. Här är en kyrka, här är ett hotell där man hyr per timme. Och i varje porraffär prydliga små avdelningar där alla får sitt.
Här är hyllan för dem som vill bli piskade, här är hyllan för dem som vill bli rakade. Här är kiss, här är bajs. Här är åldringar, här är lolitor. Här är alla normala.
Här är du, och här är jag.
Och här är vi verkligen.
Någonstans här på hyllorna finns vi alla.

Ett par av texterna behandlar Jonas tankar om Gud, den kristna Guden. Funderingar om gott och ont; om Djävulen; om den kristna Gudens kärlek; Jonas på jakt efter Guds fysiska avtryck och tankar om kyrkan som institution. Våldsamt anti-kristen som jag har jag liten behållning av de delarna. Utom möjligen av delarna om dubbelmoral. Jonas skriver till exempel om Runar Sögard, som frågade Gud om han skulle skänka bort sina rikedomar (som det ju står i Bibeln). Men eftersom Gud inte svarade honom, valde Runar att behålla det. Men, skriver Jonas:

För egen del skrämmer det mig att jag är mer lik Runar än jag vill veta. Vad kräver jag av honom som jag inte kräver av mig själv?

Den här boken värmer in i hjärtat. Bäst är nog de mycket personliga avsnitten, när Jonas skriver om sig själv, och sina egna upplevelser. Jag vet inte om allt är sant, men det spelar egentligen ingen roll. Det känns verkligen äkta. Det är självutlämnande. Och det är fruktansvärt modigt. Men samtidigt är det kanske balansen som gör boken så förbannat bra?

De självutlämnande delarna är korta och starka. Men det är inget frosseri i den egna olyckan. Det är inte bara en självömkande varelse vi möter, utan en människa som gått vidare. Och vi stöter på en lång rad andra tankar om allt mellan himmel och jord. Omväxlingen förnöjer sannerligen. Och om vi får tro Jonas själv, så är det tack och lov långt ifrån det sista vi hört av honom:

Mardrömmarna har blivit sanna.
Jag är här för att stanna.
Jag är ett elakt litet homo som
inte tänker vända om.